Skydda kulturarvet i den svenska beredskapen

All erfarenhet visar att krig för med sig angrepp på kulturarvet. Ändå faller inte detta område under de myndigheter som har ansvar för svensk beredskap. 

Årsdagen för den ryska invasionen den 24 februari närmar sig och rädslan för en ny rysk offensiv ökar åter för ukrainare. I grund och botten har det varit ett år då medborgarna i Ukraina tvingats slåss för att försvara sitt existensberättigande och sin kulturella identitet, vilket man gjort på ett storartat vis. Vikten av en levande kultur och att kämpa för ett starkt och intakt kulturarv i Ukraina har visat sig viktigare än någonsin.

Sveriges museer har under året som gått stått i regelbunden kontakt med företrädare för musei- och kulturarvssektorn i Ukraina. Vid vissa digitala möten har elen gått och kommit tillbaka under pågående attacker, men oförtröttligt har de dykt upp i rutan igen och fört vidare diskussionen om hur vi tillsammans värnar kulturarvet i krigstid och hur vi snarast kan bidra till att bygga upp landets kulturella infrastruktur igen.

Ytterligare en central angelägenhet vi bör ta i tu med i Sverige utöver att vara solidariska med Ukraina är att ta hand bättre om vårt eget kulturella arv. Utöver de pågående diskussionerna om Natomedlemskapets vara eller icke-vara är det minst lika viktigt att vi tar ansvar för vårt gemensamma minne och vår kulturella identitet.

Krig i Sverige kommer att föra med sig angrepp på vårt kulturarv. Byggnader, monument och föremål som vi håller kära, som är viktiga för vår historia och vår identitet kommer att bli måltavlor. När raketerna är på väg att slå ner är det för sent att försöka rädda vår historia och vårt kulturarv. Det är bara i dag vi kan agera för att i morgon vara förberedda om det värsta skulle hända.

I nutida väpnade konflikter är kulturarvet en prioriterad måltavla för angriparen. En av symbolerna för 1990-talets Balkankrig är den sönderbombade Gamla bron i Mostar. I Afghanistan fokuserade talibanstyret på att utplåna spår av andra religioner, de nu söndersprängda Buddhastatyerna som höggs ut i klippväggen i Bamiyandalen på 500-talet efter Kristus är exempel på det. I Syrien la IS resurser på att utplåna världsarvet Palmyra med tempel som minde om tiden före islam. Från Ukraina rapporterar FN att över 200 kulturarv förstörts. Vi måste förstå att i nutida konflikter är kulturarvet prioriterade måltavlor för medvetna och strategiska angrepp.

För angriparen är detta rationellt och logiskt; om en befolkning inte har något att försvara så sjunker försvarsviljan. Men angriparen kommer också vilja skriva om vår historia och skapa osäkerhet kring tillhörighet och identitet och utan vår fysiska historia, utan arkivmaterial och museimagasinens föremål är vi lättare att påverka och manipulera.

I Sverige samlar sig museerna nu i arbetet med att göra oss beredda och vi gör framsteg med undanförelseplaner, säkerhetsplaner och krigsplacerad personal. Men utmaningen är så stor att vi måste få hela samhällets hjälp och där är vi tyvärr inte nu.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) pekar i sin publikation ”Civilt försvar mot 2030 – ett totalförsvar i balans” på att kulturarvsområdet inte ingår i någon utpekad beredskapssektor och att vi inte tas upp i civilförsvarssammanhang. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) konstaterar i publikationen ”Skydd av kulturarv vid krig och krigsfara” att totalförsvaret och MSB inte inkluderar kulturarvet i ”Samhällsviktig verksamhet”. Detta sammantaget gör att kulturarvssektorn, som redan nu är dokumenterat kraftigt underfinansierad och underbemannad, på egen hand förväntas få fram resurser för att planera för hur kulturarvet ska skyddas i en krigssituation. Det kan inte beskrivas som annat än oansvarigt från politikerhåll.

När människor får frågan om vad de skulle ta med sig om deras hem brinner svarar de ofta fotoalbumet. På samma sätt som fotoalbumet rymmer en familjs eller en enskild persons minnen och berättelser om vem man är, så är kulturarvet samhällets eller nationens kollektiva minne med historier och berättelser som definierar vilka vi är och var vi kommer ifrån.

Om vi som enskilda personer förstår att minnesbanken, fotoalbumet, måste prioriteras vid en räddningsinsats så måste politiker och myndigheter förstå att det kollektiva minnet, kulturarvet, måste prioriteras när det kommer till samhällets beredskap.

Museerna och kulturarvet behöver nu samhällets hjälp. Vi ser följande insatser som nödvändiga:

• Låt kulturarvet ta plats i civilförsvarssammanhang.
• Låt kulturarvet vara en del av totalförsvaret.
• Formulera en tydlig ansvarsfördelning som inkluderar kulturarvet i beredskapsplaneringen.
• Inför ett kulturskyddsråd, såsom MSB föreslår, och låt det ledas av Riksantikvarieämbetet.
• Skjut till medel för en digitalisering av kulturarvet, det skapar planerbarhet vid krisåtgärder och om det värsta skulle hända finns åtminstone digitala arkiv kvar.
• Tillför medel för byggande av museimagasin, dit de mest värdefulla föremålen kan evakueras
• Låt MSB inkludera kulturarvet i ”Samhällsviktig verksamhet”, där skydd av grundläggande värden är en nyckelformulering. Kulturarvet är inte bara ett grundläggande värde, det är ett omistligt, men nu hotat värde.

Gunnar Ardelius, generalsekreterare Sveriges Museer

Niklas Cserhalmi, museidirektör Arbetets museum och ordförande Sveriges Museer