Kristoffer Soldal: Hur ställer du dig?

Jag vill berätta om ett avgörande ögonblick i Karen Mirzas och Brad Butlers liv. För sex år sedan, 2007, var de på besök i det då nyöppnade museet National Gallery of Art i Islamabad. Genom ett fönster kunde de se på när en stor grupp protesterande passerade byggnaden. Museet och gatorna. Konsten och politiken. Idén till ett nytt projekt hade väckts. Vad är en icke-delaktig kulturarvinstitution? Vad är aktivism?

För mig är berättelsen en bra utgångspunkt. Vad är konstens och institutionernas syfte? Det är lätt att det formuleras ungefär så här: en kulturarvinstitution ska vara öppen för alla, den ska vara demokratisk och den bör tillåta att alla kommer till tals. Det här skriver jag under på.

Fast ska och bör. Det är ord som brukar stå med i projektbeskrivningar och visioner. Kan kulturarvsinstitutioner vara demokratiska och öppna för alla? En institution har en historia. Människor med åsikter. Ett uppdrag. Hur påverkar det institutionernas syfte?

Jag har svårt att tro att kulturarvsinstitutioner är neutrala rum. De har ett intresse och de har sina övertygelser. Medvetet eller omedvetet. Uttalat eller outtalat. Det kan vara en förbannelse. Målen är ouppnåeliga. De är visioner om en bättre värld. Men det kan samtidigt vara en välsignelse. Att acceptera orättvisor och ojämlikhet innebär att vi inte kan luta oss tillbaka på tomma uttalanden. Det ger oss förmågan att gå från ord till handling. Hur hanterar en kulturarvsinstitution de händelser som sker i vår omvärld?

Den arabiska våren och oroligheterna i Istanbul och Egypten är relevanta även här. Inte bara för att de är nära geografiskt. I ett allt mer mångkulturellt Sverige är händelserna en självklar del av svensk samhällsdebatt. Och även om det här sker i en annan utkant av Europa så påverkas vi av andra skrämmande händelseförlopp. I många europeiska länder har främlingsfientliga grupper medvind och för de som drabbas, bland annat romer, verkar situationen förvärras. Vad göra?

Jag återvänder till min utgångspunkt. Vad är institutionernas syfte? Om de vill ta ställning, hur går de då tillväga? Samtidigt. Vad får det här för konsekvenser? Kan en kulturarvsinstitution positionera sig och samtidigt vara demokratisk? Eller är det en omöjlighet?

Det här vill NCK diskutera i februari. Vårkonferensen 2014 handlar nämligen om att ta ställning och vad demokrati, delaktighet och normer har för betydelse för kulturarvsinstitutioners verksamhet. Era tankar? För samtalet på #varkonferensen2014

//Kristoffer

 

Kristoffer Soldal är projektledare vid NCK, ett nordiskt-baltiskt forskningscentrum i Östersund som arbetar med kulturarvspedagogik och lärande. Hans masteruppsats ”Mångfald på museerna: Arbetet med mångfald vid kommunala museer, länsmuseer och statliga museer ur ett kulturpolitiskt perspektiv” utnämndes till 2012 års kulturuppsats av DIK.