Wislawa Szymborska är död. Poeten. Hon den fågellika kvinnan med de pigga ögonen. Alltid med en tänd cigarett i handen. Hon som gjorde yta till djup och tvärtom. Hon som var nobelpristagaren med ett av dessa namn man aldrig hört. Hon som visade sig vara så lätt, så lätt att ta till sig - till och med att älska.

Och varför börja med en poet? Jo, därför att ibland kommer inspiration i jobbet från oväntat håll. Arbetet på ett museum engagerar alltid. Ibland kommer ändå något upp som berör på djupet, något som skaver obegripligt och som får marken att kännas mindre fast än vanligt. Människans samlande är en sådan sak för mig. Det är ju inte bara museerna som samlar. Enskilda människor sparar och samlar också och då menar jag inte bara det systematiska samlandet på klistermärken eller något annat. Det finns saker vi väljer att spara genom hela livet. Saker som får hänga med i alla flyttar. Varför har vi kvar dem och vad försöker vi hålla kvar?

StafettbloggSamlande och museernas samlingar utgör lite av museernas egen strängteori, på samma gång fullständigt fundamental och närmast ogreppbar. Samlingarna är en dold och till vardags osynlig maktfaktor i vår bransch- en av dem i alla fall. Många har sagt bra saker om det tidigare, inte minst Fredrik Svanberg. Frågor finns det gott om. Varför samlar människan? Hur har samlingarna kommit till? Varför si och inte så? Hur har vi ordnat sakerna? Vad kom med och vad kom inte med? Hur ska människor få tillgång till museernas samlingar, få förstå? Hur ska vi göra samlingarna tillgängliga, som vi säger på vårt eget språk? Vad kan vi egentligen berätta? Jo, det här är en kastrull, ett skäkteträ, en klänning. Något mer?

På Kulturparken ska vi diskutera frågorna som stundtals känns övermäktigt stora. Vi måste föra diskussionen om vi ska vara trovärdiga. Vi måste tränga djupare in i hur samlingarna kommit till och vad de representerar. Vi måste prata med människor. Vi behöver lägga till berättelser, nya och andra ingångar till samlingarna som är relevanta för människor som inte är skolade in i museernas traditionella klassificeringar. Vi måste prata om hållbara planer för insamling och gallring.

Men vad är samlandet? Vi kan inte förklara. Svaren finns inte på annat sätt än att utforska tillsammans och beskriva. Beskriva om och om igen, söka nya sätt och nya vägar.

Vi får återvända till människan och det är här Wislawa kommer in. Hon greppade det så långt som det går att greppa, tror jag. Hon beskriver känslan av hur föremålen överlever oss. Hur avsaknaden av berättelserna och sammanhangen runt dem blir till en svårgenomtränglig tystnad. Det är något för oss på museerna att ta till oss. Hennes beskrivning ger tack och lov inga svar, men tänk vad den gör för insikten, för känslan och för att behålla humöret!

Museet

Där finns tallrikar, men ingen aptit.
Finns ringar, men ingen ömsesidighet
på minst trehundra år.

Här är solfjädrar – var finns rodnaden?
Svärd – men var vreden?
Och lutan, spelar inte gryningstimmen mer.

På grund av evighetens frånvaro
har tiotusen gamla föremål samlats.
En mossig vaktmästare slumrar sött
med slokande mustasch över en monter.

Metaller, lera, fågelns fjädrar
triumferar tyst över tiden. En fnissande nål
istället för den skrattande egyptiskan.

Kronan har väntat ut huvudet.
Handen har förlorat till handsken.
Den högra skon har övervunnit foten.

Vad mig beträffar, jag lever, tro mig.
Mitt lopp med min klänning är i full gång.
Men vilken uthållighet har den inte!
Och hur gärna vill den inte överleva mig!

(från Aldrig två gånger, tolkning från polska av Per-Arne Bodin och Roger Fjellström)

Alexandra Nylén/ verksamhetsutveckling Kulturparken Småland

 

Årets museum logo_2012Några veckor bloggar företrädare för finalisterna i Årets museum. Denna vecka är det Kulturparken Smålands tur.