StafettbloggDen 11 oktober träffades kollegor från Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och mitt eget museum; Stockholms stadsmuseum i Malmö. Vi diskuterade gemensamma frågor och möjliga samarbetsområden med fokus på nya målgrupper. Med andra ord inga nya frågor, men ständigt närvarande. Samtalet var inspirerande. Det är intressant att ta del av göteborgarnas arbete med sitt mobila museum som senat gästat Lundby och som så småningom skall dimpa ner i Bergsjön. Allt med tanken att söka upp människor där de bor för att tröskeln till ett besök på själva museet skall bli lättare att ta sig över. Malmökollegorna berättade om flera projekt, men kanske var det Just another life som fastnade speciellt. Tre tonårsflickor från bostadsområdet Lindängen berättade om sina liv, sin vardag och sina drömmar. En liten, men vackert formgiven utställning finns nu att se. Utställningen används flitigt för samtal om identitet, uppväxt och livsvillkor.

Vi kom också in på vår egen roll som museitjänstemän när vi allt mer närmar oss svåra ämnen och människor som på olika sätt inte tillhör våra givna besöksgrupper. På Stockholms stadsmuseum arbetar vi sedan ett år med projektet Hem ljuva hem. Upprinnelsen är ett stört insamlingsprojekt kring Stockholmarnas förhållande till begreppet Hemmet. Vid sidan av de berättelser vi fick in via våra upprop sökte vi aktivt efter sammanhang där vi kunde möta människor med ett komplicerat förhållande till hem och bostad. Detta ledde till att vi inledde ett samarbete med stiftelsen SHIS som driver olika typer av bostäder för människor som av en eller annan orsak hamnat utanför den vanliga bostadsmarknaden. Det är t ex stödbostäder, hotellhem och referenslägenheter. Ledningen blev genast intresserad av att samverka med oss och ett projekt startades som innefattar både en etnologisk dokumentation och ett program för att undersöka på vilket sätt museet kan fungera som en välkomnande plats även för SHIS hyresgäster – vilka förstås inte är en homogen grupp. Vi har också ett projekt om ensamkommande flyktingbarn på gång – liksom Malmö museer. Hur tar vi ansvar för de relationer vi bygger? Hur handskas vi med svåra minnen? Och hur tar vi ansvar för konsekvenser som en exponering på museum kan medföra?

Varför arbetar vi med denna typ av projekt? Är det inte bättre att lämna detta till kuratorer, psykologer och fältassistenter? Frågan har ställts i min egen organisation och är berättigad. Svaret är att vi skall samarbeta med organisationer och personer som har den kompetens som vi saknar. Men – och det är pudelns kärna – vi kan knappas uppfylla det demokratiska uppdraget att skapa ett kulturarv som är inkluderande – men komplext. Eller ett museum som är angeläget, demokratiskt och som står mitt i samhället utan att samarbeta med människor med olika erfarenheter av vad det innebär att leva i vårt land och i världen idag!

/Anna Ulfstrand
Chef för Dokumentationsenheten vid Stockholms stadsmuseum