Vi som arbetar på museer är i minnesbranschen. Vi beskriver gärna vårt arbete som en del i skapandet av ett kollektiv minne. Hur detta kollektiva minne förhåller sig till våra personliga är något som jag ofta funderar på när jag promenerar genom Stockholm. Att olika platser i staden väcker olika minnen hos var och en är en självklarhet. Ibland delar vi minnen med någon. Jag har till exempel noterat att när jag och min goda vän Karin, som jag ofta går på bio med, är på väg hem från någon föreställning och passerar det dagis som våra barn gick i börjar vi som på en given signal prata om den perioden i våra liv då barnen var i förskoleåldern. Inte bara nostalgiska minnen. Vi vrider och vänder på relationer, på varför vi tänkte och gjorde som vi gjorde. Det är som om de åren finns kvar i gatan, träden och övergångställena just där.

StafettbloggIbland är vi många som delar platsers speciella laddning. Platsen på Sveavägen där Olof Palme sköts kan knytas till ett kollektiv minne. Men vi lägger också till egna minnen. Var vi var och vad vi gjorde när vi fick höra om skottet på Sveavägen. Många väljer se filmen om Palme Älskad och hatad på biografen Grand på Sveavägen som Olof Palme besökte timmarna innan mordet. Kanske för att komma närmare händelsen.

Under hösten uppfann jag under mina promenader begreppet fiktivt minne. Varje gång jag passerar Tegnérlunden i skymningen och ser ljuset från fönstren i de stora husen tänker jag på nioåriga Bosse som i Astrid Lindgrens bok Mio min Mio sitter mycket ensam på en parkbänk och längtar in i värmen och gemenskapen. En annan plats som bär ett starkt fiktivt minne är Vanadislunden. För mig alltid förknippad med Sjöwall och Wahlöös fruktansvärda, fantastiska roman Mannen på balkongen. Barnamördaren som har varit så svår för polisen att hitta står på sin balkong och tittar ut över lekplatsen och jag har aldrig gillat den lekplatsen. Båda böckerna läste jag långt innan jag flyttade till Stockholm och dessa platser blev en del av min nya hembygd, men de har definitivt varit med och skapat min bild av staden.

För flera år sedan arbetade jag med ett projekt där boende i en stockholmsförort fotograferade sitt bostadsområde. Därefter intervjuades de med utgångspunkt i bilderna. En ung föräldraledig kvinna hade tagit bilder av lekskulpturer och dekorationer i trapphusen. Hon berättade att hon tagit fotona eftersom hon ville förmedla hur det formspråk som finns i Jordbro gav henne en stark hemkänsla och trygghet då de påminde om hennes egen barndom i ett annat område byggt vid samma tid.

Min tanke är att vi alla skapar oss personliga kartor präglade både av levda erfarenheter länkade till platser och av bilder och känslor hämtade från böcker, filmer eller andra platser. För museer med platsers historia som fokus är det en spännande uppgift att länka det personliga till det gemensamma. Att se konflikter och motstridigheter. Att undersöka och beskriva hur maktförhållande påverkar våra kartor. Och detta både i samtiden och i det förflutna.

/Anna Ulfstrand
Chef för Dokumentationsenheten vid Stockholms stadsmuseum