Fredrik Svanberg: Museer och svart magi

Mest spännande med det museala samlandet är att det har två sidor. Å ena sidan är det såklart museet som bestämmer vad man ska samla på och hur. Man har en idé om urval för det man samlar på och ett system av information och praktiker kring hur man förvaltar det man har. Men å andra sidan kommer samlingen också från sitt håll att utöva ett uppenbart inflytande på museet, samlarna och sin omvärld. De samlade föremålen och samlingen i sin helhet är också aktörer. På ett djupare plan handlar samlandet i första hand om denna andra sida. Vi samlar inte bara för att ordna och förvalta föremål, vi samlar också för att ordna världen och för att själva bli förvaltade av samlingar.

Samlandets andra sida är en slags modern magi, illa studerad och svår att förklara. Museologer och materialitetsforskare har först de senaste åren börjat utforska och beskriva detta. Kunskapen ökar om hur kontrollen och ordnandet av det materiella formar oss själva både på ett kollektivt och individuellt plan. Museologen Susan Pearce närmade sig det individuella samlandets mening i klassikern On Collecting (1995) medan det främst varit sociologer som börjat komma åt det materiellas roll i formeringen av kollektiv.

Samlande och kollektivitet handlar om frågorna kring transformeringen av föremål och fornlämningar till ”kulturarv” knutet till särskilda grupper eller nationer och vad det innebär. Vems kulturarv? Med vilka konsekvenser? I samma ögonblick som något blir samlat som kulturarv börjar det också forma den grupp vars arv det märkts upp som. Kulturarvet blir en del av gruppens självförståelse och något som dess medlemmar kan spegla sig i. Det där är en del av vårt arv, av vår identitet, av vilka vi är, säger man.

Men just här blir det också viktigt vad som väljs ut som kulturarv och hur det definieras. För frågan är ju inte bara vilket kulturarv vi ska förvalta utan i lika hög grad vad det som väljs ut och förvaltas kommer att göra med oss. Historiska frågor kring kulturarv måste handla om hur urval och förvaltning format oss snarare än tvärtom. Alltså inte bara vilket kulturarv svenskar, samer eller någon annan grupp "har" utan snarare vilken svenskhet, samiskhet eller motsvarande som skapats och skapas genom förvaltningen av kulturarv.

I detta finns inkludering och exkludering och det är här som samlandets magi kan bli en svartkonst. Det här är mitt arv, inte ditt, så du är inte med i vår grupp. Beroende på hur kulturarvet väljs ut och struktureras och på vilken information om föremålen som betonas så kan det bli öppet eller uteslutande. Är "svenskarnas" arv bara föremål som tillverkats eller hittats i dagens geografiska Sverige? Är det denna information som ska lyftas fram? Eller är de svenska medborgarnas arv även alla dessa föremål i museerna som kommer från andra delar av världen, som liksom människorna migrerat, som har komplexa historier? Är kulturarvet egentligen rentav i första hand mänsklighetens arv snarare än mindre gruppers?

Högerextrema rörelser är intresserade av kulturarv för att de förstått hur det kan användas för att utesluta. De vill dra kulturarvsbruket åt det hållet och kan också anknyta till de sidor av inne- och uteslutning som det nationella kulturarvet historiskt sett haft i många länder. Minoriteter och ursprungsfolk är intresserade av kulturarv för att de upptäckt hur majoritetssamhällen och kolonialmakter hanterat det till deras nackdel samt för att de insett dess identitetsformande betydelse. Kulturarvets primära motiv är sällan att utesluta någon men det riskerar alltid att bli en oavsiktlig bieffekt och detta oavsett om det definieras nationellt, regionalt eller gruppmässigt.

Det är inte lätt att säga precis när samlande och kulturarvsskapande slår över från vit magi till svart. Men det finns strategier för att hålla magin vit. För det första kan man utgå från föremålen själva och deras egna historier. För materiella ting har inte någon gruppidentitet eller etnicitet i sig själva, det har bara människor. De har ofta använts av många personer, kan vara knutna till flera grupper och kan ha rört sig över världen och förändrats på alla möjliga sätt. I det materiella finns komplexitet, nätverk, rörelser och förändring av meningsinnehåll. Det kan man ta fasta på i informationssystem genom att se till att samma föremål kan ha flera olika sakord, vara knutet till flera platser, grupper och så vidare. Konsekvensen kan då bli ett mera rättvisande ”interkulturellt arv” som visar hur grupper och identiteter går in i varandra, förändras över tid och hur man kan byta och ändra "sin" kultur snarare än att vara låst vid ett snävt definierat ”arv”. Människor har fötter, inte rötter, och det går utmärkt att lyfta fram det i kulturarvet. Om man bara vill.

/Fredrik Svanberg, forskningschef Statens historiska museer