Klas Grinell: Toleranta museer

Tillsammans med vissa av denna sidas läsare var jag för några veckor sedan med på Museernas vårmöte. Det var mycket inspirerande. Kul att träffa kollegor. Dessutom var det fascinerande att det i alla fall på de seminarier jag övervarade rådde en stor enighet kring att normkritik är en central dimension av svenskt museiarbete. Det är på många sätt fantastiskt. Samtidigt var jag inte den enda som verkar höra tryggt hemma inom den svenska normens gränser.

Det är svårt. Det framstår lätt som om vi inte vill att folk ska vara som oss. Men är det så illa? Jag tror inte det. Normerna är inte så endimensionella. De flesta av oss har fler dimensioner, och vi skulle väl alla må bra av att få visa också erfarenheter som inte brukar komma med i CV:t.

Det talades under vårmötet mycket om tolerans. Att vi måste verka för tolerans. Men frågan är om tolerans och normkritik egentligen riktigt passar ihop? Vår tolerans bär inte några starka krav på att vi ska förändra oss. Tvärtom handlar det väl om att de som avviker måste få vara som de är, trots att de är lite konstiga, bredvid, efter. Risken är väl då att vi förstärker det ensidiga uppmärksammandet av normernas positiva sidor. Vi som tolererar är jämställda, rationella, normkritiska. Men vad säger det om dem som behöver tolereras? Riskerar vi inte att indirekt säga att de som behöver tolereras inte är lika bra, och att de behöver vår godhet för att ha en plats i samhället? Det är inte så normkritiskt.

Själv ägnar jag mycket av min tid åt islam. Men jag tror absolut inte Sveriges eller världens muslimer behöver mig. Det vore ju ofantligt jobbigt om det vore så. Hur skulle jag orka? Och det vore ju också väldigt synd om dem om de inte hade egen kraft att ta tillvara sina intressen.  Mitt läsande, skrivande och föreläsande om islam handlar inte om att tala för andras intressen. Jag är mycket mer självisk än så. Jag använder islam, behöver islam, för att bli en bättre människa; en ödmjukare, onormalare svensk.

Det är alltså inte alla de exkluderade som behöver museer, inte primärt. Framförallt behöver sådana som jag – vi som längs alltför många dimensioner kvalar in i normerna – andra perspektiv för att få en rimligare bild av världen. Personligen behöver jag såväl queerteori som de islamiska traditionernas reflektion för att leva ett gott liv. Andra behöver säkert annat. Men alla behöver vi rejäla och ärliga relationer till erfarenheter som som bäst tolererats.

/Klas Grinell, intendent för globala samtidsfrågor på Världskulturmuseet. Idéhistoriker. Författare till boken Islam och jag: om förnuft, tolerans och vår gemensamma framtid (Sekel förlag, 2011). www.grinell.se