Kristoffer Soldal: Är basutställningen på väg bort?

För en tid sen pratade jag med en museianställd vid ett av Stockholms museer. Vi diskuterade museernas utställningsproduktion och kom osökt in på basutställningens varande eller icke-varande. För ett sekel sedan utgjorde basutställningarna museernas ryggrad. De tillkännagav museets budskap och verksamhetens räckvidd. Utifrån basutställningen skulle museet verka. Det här var museernas främsta ändamål.

Men är det här lika självklart idag? Hur ser statusen för basutställningar ut? Och vart är de på väg någonstans? Min kontaktperson var ganska övertygad i sin sak. Basutställningarna är på väg bort. I takt med att museerna behöver konkurrera på en ny marknad – museernas position som ett av nationens inre organ är onekligen ett ting av det förflutna – behöver de också förändra sin interna verksamhet och vilket program de presenterar för besökarna. Museerna bör, enligt henne, banta sin basutställning, förkorta utställningsperioderna, utarbeta vandringsutställningar och ge utrymme för fler tillfälliga utställningar.

Jag är beredd att hålla med. Museer är inte längre ett forum för nationell manifestation eller har plats för en enskild berättelse. Med ett ökat antal tillfälliga utställningar breddar man museets utbud och inkluderar på så sätt fler grupper i samhället. Samtidigt ligger det här i linje med hur museerna profilerar sig idag. En museiupplevelse ska vara edutainment. Lärande och underhållande.

Det är också viktigt att skilja mellan objekt och koncept. När jag propagerar för basutställningens (delvisa) avskaffande menar jag inte att de utställda föremålen ska packas ner i lådor och förvaras i magasin i förmån för andra föremål. Det finns goda möjligheter att använda sig av befintliga föremål, att komplettera med nya och byta bort andra. Men utställningarna och utställningarnas berättelse och koncept borde bytas ut oftare. Det passar det samhälle vi lever i idag.

Därför är också de nya utställningarna vid Statens Museer för Världskultur, i bergrummen på Skeppsholmen, en spännande utveckling. Satsningen och succén från utställningen Kinas terrakottaarmé har inneburit att myndigheten, och förhoppningsvis andra museer, har råd och vågar satsa på större och dyrare koncept. I dagarna var det exempelvis premiär för Inka, ett samarbete med 15 peruanska museer, och om två år landar de mytomspunna gravtillhörigheterna från kung Tutankhamun. Så det går att skapa stora utställningar under kort period och samtidigt generera ett högt besökarantal. Det behövs ingen bas, det krävs mod.