Kristoffer Soldal: Kulturen behöver kommersialiseras

I våras var jag på en föreläsning av Carlos Rojas, entreprenören och samhällsdebattören som tjugo år gammal startade det mycket uppmärksammade magasinet Gringo. Han är känd för sitt engagemang för förorten och hans ibland okonventionella stil när det kommer till förverkligandet av idéer. Idag driver Carlos också en rad olika företag inom vitt spridda områden.

Det var tveklöst en av de mest inspirerande föreläsningar jag har deltagit i. Rojas satte ord och mening på de tankar och funderingar som jag hade burit på sedan innan. Jag har länge haft ett starkt engagemang att använda mig av entreprenörskap som ett sätt att genomföra mina projekt men det var först då som jag kunde förstå behovet och fördelarna med ett sådant tillvägagångssätt. Jag har även försökt att konsekvent värna om de humanistiska värdena och uppskatta fördelen av en kulturell infallsvinkel men det var först då som jag kunde formulera en tydlig strategi och utgå från det. Rojas kallar det här kommersiell humanism. Helt enkelt, hur man tjänar pengar på kultur och humanistiska idéer.

Många museer bedriver idag sin verksamhet med hjälp av ekonomiskt stöd från exempelvis staten, stiftelser eller privata donatorer. Anslag, sponsring eller andra former av bidrag är inte av ondo men biståndsrelationen mellan donator och mottagare är inte alltid en tillfredställande lösning. För det första måste ett museum följa de riktlinjer, anvisningar och önskemål som en bidragsgivare begär. För det andra signalerar det här en passiv ståndpunkt. Museer och andra kulturinstitutioner tar emot pengar. De är bidragshavande. Ibland anser man till och med att de är en ekonomisk belastning.

Kulturen betraktas ofta som grädden på moset. En lyxartikel man kan avnjuta om ekonomin tillåter. Det här får också som följd att kulturen betraktas som mindre seriös och möjlig att byta ut eller välja bort. Därför är det inte konstigt att kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth föreslår att volontärer ska ersätta den befintliga museipersonalen och att långtidsarbetslösa ska ta hand om vården av vårt gemensamma kulturarv. Eller att Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet för ”lågproduktiva utbildningar”.

Problemet är att kulturen och de humanistiska idéerna inte konkurrerar på samma villkor som andra samhällsnäringar. Motståndet att ”smutsa ner” kulturens och de humanistiska värdena med en kommersiell strategi, en rädsla och feghet att ta för sig samt en okunskap och oerfarenhet att tjäna pengar på humanism sätter käppar i hjulet för väldigt många kapitalbehövande kulturutövare. Samtidigt visar flera studier, bland annat forskningsrapporten Varas Värde Varar från 2008 – om konserthuset Varas ekonomiska påverkan på närområdet – att kulturinstitutioner i allra högsta grad är betydelsefulla för samhällsutvecklingen. Humanismen och kulturen måste kunna säljas! Rojas har här ett kärnfullt avslutande argument. För att nå ett mål behöver man inte välja mellan en sedelbunt eller hjärtat. Med kommersiell humanism kan målet nås utan kompromisser. Låt oss gå den vägen.

/ Kristoffer Soldal och jag är för tillfället student inom masterprogrammet Musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala Universitet. Jag har även en master i Historia sedan innan. Jag är väldigt engagerad i entreprenörskap, kommersiell humanism samt projektledning och vid sidan av studierna är jag med och driver föreningen Humanistiskt Initiativ och två företag, Humanists at Work och Dicore.