Lars Einarsson: Kulturentreprenören

Entreprenör och entreprenörskap är flitigt använda begrepp i företags- och tillväxtdebatten. Entreprenören definieras som en företagsam person med en förmåga att driva och arbeta hårt för att nå framgång. Entreprenörskap kan definieras som förmågan att se möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter. Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallsvinklar hittas och utvecklas. Kort sagt, entreprenören bryter på ett kreativt men inte alltid är konfliktfritt sätt mot vedertagna arbetssätt och normer.

Hur fungerar då det kulturella entreprenörskapet inom offentlig verksamhet? Jordmånen borde här vara den ”bästa”. Resurserna är begränsade och regelverken utmanande. Detta i kombination med kulturens och konstens omtalade kreativitet, borde utgöra ett illrött, utmanande skynke för en sann entreprenör. Eller!? Tyvärr går många potentiella kulturentreprenörer i väggen i gränsområdet mellan utmanande regelverk och skapande. Fyllda med ambitioner kliver man i bästa fall in på en arbetsmarknad, vilken är präglad av såväl synliga som osynliga barriärer. Begränsningarna ligger ofta i den struktur som snöper det kulturella entreprenörskapet. Styrd av en svårförutsägbar politisk agenda leds kulturens åsna mellan den ena krympande ekonomiska hötappen till den andra. Den för den sanne entreprenören så viktiga integriteten och tron på den utvecklingsbara produkten, förbleknar alltmer. Till slut är kapitulationen nära och vanmakten tar över. Det kulturhistoriska självförtroendet går förlorat!

Synen på kultur och kulturens förutsättningar har förvisso förändrats under de senaste decennierna. Rädslan för marknadens aktörer har minskat och viljan till samarbete över gränser ökat. Kulturen nämns allt oftare som en viktig tillväxt- och fysisk lokaliseringsfaktor, åtminstone retoriskt. Sponsoravtal mellan kulturinstitutioner och företag är idag vardagsmat, och baseras i de flesta fall inte på passivt mottagande av välgörenhet, utan på affärsmässiga överenskommelser mellan två likvärdiga parter. Och det beror inte på att näringslivet har blivit ”snällare”. Istället har kulturella aktörer blivit duktigare att på ett tydligare sätt definiera sin produkt och förstått att ta betalt för det värde som den representerar.

Kultursektorn har av tradition och missriktad välvilja varit dålig på att sätta en prislapp på vad den producerar. ”Kultur ska inget kosta”, har varit honnörsord. Vadå, inget kosta? All produktion kostar, även kultur. Ett sätt att betala är via skattsedeln, ett annat via avgifter. När det offentliga inte är villigt att tillföra de medel som är nödvändiga för att producera en kvalitetsmässigt acceptabel produkt, uppstår ett dilemma. I skärningspunkten mellan bristande resurser och ambitionen att skapa en kulturprodukt av hög kvalitet, uppstår det kulturella entreprenörskapet.

Det är viktigt att kulturentreprenören också stöttas av sina ägare (läs: politiker) och inte lämnas ensam, p g a sin förmåga att skapa nya resurser. Synsättet skall präglas av ett partnerskap för entreprenörskap mellan ägare och entreprenör. För att detta kontrakt skall kunna fungera krävs att parternas roller är väl definierade och respekterade. Ägarnas roll är att skapa de formella förutsättningarna för att det kulturella entreprenörskapet och kreativiteten skall blomstra. Kulturentreprenörens roll är att leverera en produkt av hög kvalitet. I den situation där rollfördelningen är klar skapas kulturell tillväxt, såväl ekonomisk som andlig.

Ett återkommande hinder i den kreativa processen är att kulturen ikläder sig åtaganden utöver sitt egentliga uppdrag. Den används inte sällan som en arena för social- och arbetsmarknadspolitik. Andra agendor än de som initialt formulerats för att nå det ursprungliga målet leder till resultatmässig avdrift. Den tillväxtskapande kulturens rörelseutrymme riskerar att begränsas när den blir ett redskap för andra ändamål en de som den ursprungligen är bäst rustad att tjäna.

Budskapet är: Ta tillvara de affärs- och utvecklingsidéer som kläcks på våra kulturinstitutioner. Respektera professionen. Gör upp med förtorkade idélandskap, men inte till priset av ultraliberala avregleringsalternativ av som riskerar att utarma kultursektorn. Investera i kreativa, nya lösningar på gamla problem, men våga samtidigt vårda minne och tradition. Fokusera på kulturens varumärken och utveckla dem. Var inte rädd för att värdera kulturen genom att sätta en prislapp på den. Vad kostar den och vad får vi igen? Genom att kvalitetssäkra produkten kan man utveckla den, och med gott samvete värdera och sälja den till rätt pris. Vinsten är den nöjda kunden. Du och jag.

/Lars Einarsson
Enhetschef / Projektledare KRONAN
Kalmar läns museum