Niklas Cserhalmi: Ifrågasätter Stina Oscarson intentionen att demokratisera kulturarvet?

Fotnot: SvD har nu publicerat Niklas Cserhalmis text och Stina Oscarson har svarat (länk.)

Fotnot 2: Stina Oscarsson svar till Niklas Cserhalmi samt hennes ursprungliga inlägg i SvD den 29 oktober finns även längst ner.

Det är onsdag morgon. Jag äter frukostgröt och läser Stina Oscarsons text ”Museibesöket blir som en lektion i grundskolan” i SvD där huvudfokus ligger på att kritisera Nationalmuseums ”förnumstiga” textskyltar. Oscarson kontrasterar den genomförklarade museivärlden mot den katolska kyrkan där mysterier fortfarande enar människor. Hon jämför detta med den svenska kyrkan som sänkt trösklarna till dess att allt blivit trivialt.

När jag efter frukost cyklar till museet funderar jag på om Stina Oscarson ger oss nycklar till att förstå museidebatten som pågått 2018 och 2019. Är den rörelse som museivärlden i Europa är inne i nu motsvarigheten till kyrkans reformation under sen medeltid? Den stora knäckfrågan då var språket. Bibeln var skriven på latin, ett språk som eliterna men inte menigheten förstod. Kyrkan hade därigenom tolkningsföreträde till Gud och folk i allmänhet var hänvisade till att lita på de tolkande prästerna för att förstå hur Gud tyckte att de skulle leva sina liv.

När bibeln till sist blev översatt till folkspråken tog en stor mängd människor del av texterna och kunde själva göra sig en bild av ”mysterierna”, som Oscarson skriver (en sak många då upptäcker är att skärselden inte förklaras i bibeln. La katolska kyrkan stor vikt vid skärselden för att man drog in pengar då det lästes mässor mot betalning över de som led kval medan de väntade på evigheten?).

Stina Oscarson förmedlar i sin text hur hon till en början portas av en vaktmästare då hon vill komma in till den katolska mässan. Oscarson förklarar att hon vill delta i mässan varpå mannen säger ”Jaha”…”Annars brukar man kunna se vilka som hör hit. Men då kan du gå in.”

Är Oscarson en allegori över den ovane museibesökaren, den utan akademisk utbildning, den som känner sig obekväm, okunnig, inte höra till, inte förstå? Den som museivärlden ser inte ”hör hit” och inte vill ha in? Baserat på mina egna erfarenheter av att vara ny som museibesökare är det många i den positionen som inte kräver att bli insläppta, som Oscarson gör. Utan tillgång till kulturellt kapital som ger självkänsla är det lätt att slinka iväg och tänka att det där är inte för mig, det där begriper inte jag. Det svenskt museiväsen varit på väg mot med 1974-års kulturpolitik som kompass är ett inkluderande kulturliv. Där ”alla” ska känna sig välkomna, där vi ”sänker trösklarna”, som Oscarson håller mot Svenska kyrkan i sin text.

Hur gör vi det då, hur når vi fler? Det museivärlden försöker och vill göra nu är samma sak som folkkyrkorna gjorde. Vårt agerande syftar till att ge nycklar och lämna över tolkningsföreträde och förståelse för de verk vi presenterar eller de artefakter vi ställer ut. För att fortsätta med liknelsen med reformationen så behöver de som talar latin naturligtvis ingen översättning, de kan också bli upprörda över att värdefulla aspekter av texten går förlorad när den översätts till folkspråk. Men för de som saknar den utbildningen, tror många av oss i museivärlden just nu att nycklar kan låsa upp dörrar som gör att fler ser mer. Det har förekommit många inspel i museidebatten som varit kloka och nyanserade. Flera skribenter har varnat för att vi som museer i vår iver att förklara blivit rigida och bokstavstroende bevakare av sanning, och att våra nycklar låst in istället för att öppna. Där finns det kritik som vi måste ta till oss. Sådana texter har också Stina Oscarson tidigare skrivit. Men det som Oscarson gör nu, då hon vänder sig mot att sänka trösklar, att avmystifiera, att vilja nå alla, då läser jag in ett ifrågasättande av intentionen att demokratisera kulturarvet. Och då tycker jag att hon är fel ute.

Jag kommer att fortsätta att försöka förmedla nycklar som lämnar över tolkningsföreträdet till historien till museets besökare, jag kommer fortsätta att försöka avmystifiera historien så att alla känner sig välkomna, så att fler förstår att de ”hör hit” och att de får ha synpunkter på historien.

Nu är det snart förmiddagsfika på museet. Det är höstlov, vi hade 1200 besök i måndags och 1400 besök igår, främst barnfamiljer som är här och kollar vår nya barnsatsning Lilla Arbetets. Vi har försökt bygga den så att alla ska känna sig välkomna, få leka och uppleva tillsammans och bli nyfikna på att förstå mer om Sveriges historia.

Niklas Cserhalmi, museichef Arbetets museum och ledamot Sveriges Museers styrelse.

I Stafettbloggen skriver personer från museisektorn om museifrågor som engagerar. Vill du skriva i bloggen? Maila Sveriges Museers kommunikatör på anna.wallgren@sverigesmuseer.se

Stina Oscarsons svarar i SvD:

Nej, Niklas Cserhalmi, jag ifrågasätter inte intentionen att demokratisera kulturarvet. Däremot i vissa fall de metoder som används i syfte att göra detta, då jag tror att en verklig demokratisering kräver att vi som Dagerman formulerade det ”tror på människan”, vilket är ett uppdrag jag upplever att både Svenska kyrkan och kulturlivet delvis sviker i dag.

Det jag försökte
synliggöra är att både konst och religion bär på språk som vi alla kan förstå oavsett vilket språk vi talar till vardags och vilka materiella och sociala
villkor vårt öde i övrigt skänkt oss. Och att vi behöver dessa språk som bortom logik, pedagogik och moralism låter oss möta de grundläggande existentiella frågor vi alla bär på. Ty det är ofta den enda verklighet vi delar. Jag tror helt enkelt inte att vare
sig konsten eller historien bör avmystifieras utan att vi behöver rum där den gåta det innebär att leva får speglas i all sin komplexitet.

Stina Oscarson i SvD 29 oktober:

Museibesöket blir som en lektion i grundskolan

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Det är svårt att leva i en oskildrad värld” sa en gång filmregissören Krzysztof Kieslowski. Om så är fallet kan man tycka att det borde
vara enkelt att leva i dag. Så mycket som nu har väl världen aldrig skildrats? Nyheter strömmar oavbrutet och kompletteras av dokumentärer, poddar och uppdateringar på sociala medier. Ändå tycks det bli allt svårare att leva. I alla fall att hantera denna
gåta som anförtrotts oss och som kallas livet. Det är som att vi i ett överflöd av det vi kallar verklighet har gått vilse och tappat alla andra språk vi behöver för att orka vara människor.

Jag började på allvar reflektera kring detta i samband med att jag i somras besökte en katolsk mässa.

Det började inte
bra. ”Kyrkan är stängd”, sa mannen i porten trots att han uppenbarligen stod och välkomnade folk. ”Men”, sa jag som flera gånger kollat både dag och tid, ”det sitter ju folk
i bänkarna. Jag tänkte alltså gå på mässan.” ”Jaha”, sa mannen. ”Annars brukar man kunna se vilka som hör hit. Men då kan du gå in.”

Jag tänker att jag borde bli provocerad av detta fördomsfulla bemötande, men det rinner av mig. Det är något i rummets värdiga stillhet
som är större. Och flera gånger under mässan gör jag samma reflektion. Jag finner mig själv tänka att jag borde bli provocerad över alla män som tar sin självklarhet för given. Över att de gång på gång upprepar att de som katoliker står närmast gud. ”Vi som
funnit den rätta vägen”. Jag brukar bli provocerad av sådant, men hur mycket mitt intellekt än vill uppröras växer i mitt inre ett allt större lugn. Kanske handlar det om att man här faktiskt inte hycklar med sin känsla av utvaldhet, vilket i andra sammanhang
ofta är fallet.

Men främst tror jag att det handlar om att man
faktiskt inte försöker lösa mysteriet. Symbolerna och det strikt rituella blir ett sätt att förpacka det ogripbara. De frågor vi alla bär på som inte har ett svar. Och trots allt till synes verklighetsfrämmande känns verkligheten här mer verklig än på länge.

Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Och det känns så mycket mera verkligt än alla gånger jag varit i Svenska kyrkan, där min upplevelse är att man i sin strävan att ”nå alla”
jobbat så hårt på att ”sänka trösklarna”, att man i stället för att ta till vara på religionens unika språk ofta utgår från dagsaktuella trivialiteter. För att alla ska känna igen sig. Trots att det är i denna materiella verklighet vi är som mest olika. Medan
vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Samma problem har jag ofta upplevt i kulturvärlden.
Ta bara hur man på nya Nationalmuseum trivialiserar hela vår konsthistoria genom att förse konstverken med små pedagogiska anvisningar, där jag får veta både vad verken skildrar och vad konstnären egentligen försöker säga. Och det stannar inte heller där.
Jag blir också upplyst om det är så att verket exempelvis speglar en patriarkal könsordning– som är fallet med bland andra Carl Larssons målningar – eller om bilderna av människorna är uttryck för sin tids stereotyper – som till exempel målningarna från det italienska folklivet. Och invid den berömda målningen ”Karl XII:s likfärd” får jag i en
text om nationalism veta att det här konstverket gjordes i en tid med en felaktig bild av historien som statisk.

Besöket känns som en föraning av en historielektion i en grundskola där Skolverkets nya läroplan börjat gälla.

Besöket – där jag kunde ha fått möjlighet att ta del av ett språk som jag och jag tror många med mig lider brist på i denna vår överskildrade
tid – känns mer som en föraning av en historielektion i en grundskola där Skolverkets förslag till ny läroplan börjat gälla, än ett besök i huvudstadens nyrenoverade konsthistoriska högborg.

Och när jag går därifrån kan jag inte låta bli att tänka på några rader ur Stig Dagermans inledning till ”Den yttersta dagen” som jag
ofta återkommer till. Han skriver: ”Den som skriver om en grupp människor för att visa att denna grupp är bättre eller sämre än andra är ute i andra ärenden än konstens. Oftast i sämre. Diktens uppgift är inte att stimulera den mänskliga högfärden utan tvärtom
att minska den genom att uppenbara att jorden är ett tillfälligt rastställe där alla har lika rätt till elden, vilan och vattnet. Dikten handlar om det som är gemensamt för oss alla. Dödens närhet, själarnas avstånd och den mänskliga handlingens ofattbara
betydelse.”