Niklas Cserhalmi: Ska kulturen alltid vara nyttig?

I onsdags kväll var jag inbjuden som invigningstalare på Vadstena Spetsmuseums sommarutställning. Spetsmuseet behandlar knypplingen ur, bland annat, en arbetslivsvinkel och betonar hur hantverket skapat försörjning och levebröd åt människor i generationer. Museet betonar det kvinnliga företagandet och de kvinnliga nätverken som en nyckel till framgången för knyppling på orten. Spetsmuseet är ett av de 1 449 (dagsfärsk siffra) arbetslivsmuseer som Arbetets museum har i sina register. Som alltid då jag besöker att arbetslivsmuseum blir jag oerhört imponerad av föreningen som driver verksamheten. Även idag handlar knyppling i Vadstena om kvinnligt entreprenörskap och kvinnliga nätverk. Med 20 ideellt arbetande kvinnor driver man bokutgivning, ett besöksmål, knypplingskurser som lockar delatagare från hela landet, föredragsserier, café och utställningsverksamhet.

I mitt invigningstal försökte jag berätta för de cirka 100 människor som var där om vilket imponerande arbete som föreningen utför, jag försökte också visa föreningens medlemmar att deras insatser är ovärderliga och att de med rätta ska vara stolta över det jobb de utför. Självklart pratade jag om pengar, det är alltid en bristvara på arbetslivsmuseerna, såväl som på de professionellt drivna museerna, runt om i landet. Jag sa det som jag brukar, att ingen är snäll mot kultur, och att den som söker pengar alltid måste förstå vilken egennytta organisationen man uppvaktar har av att ge bort sina pengar till det sökande museet. Jag försökte ge råd som bland annat handlar om att det är museerna som ofta är anledningen till att turister besöker den ort som museet finns på. Men så blev jag fundersam. Eftersom jag ska till Almedalen och föra ett samtal om kulturens egenvärde och samhällsnytta så har jag de senaste dagarna haft anledning att fundera över ämnet. Och under invigningstalet blev jag orolig över att det numera är så lätt för mig att tala om att kulturen måste visa vilken egennytta det ger att jobba med oss. Har jag slutat att tro på kulturens värde i, och för, sig själv?

Jag har under det senaste decenniet brottats med finansiering av kulturprojekt på Arbetets museum. Förra året fick vi 14 miljoner av staten och gjorde av med 28. Differensen täcktes framför allt av projektmedel från externa finansiärer som var inne i projekten för att det gav nytta för dem själva. I de flesta fall handlar egennyttan om att Arbetets museum tar upp frågor som bidragsgivaren har som arbetsfält. Till oss kommer en stor mängd människor som i våra utställningar möter frågeställningar som exempelvis handlar om hur vi skapar ett hållbart framtidssamhälle avseende arbets- och vardagsliv, eller hur man som ung gör medvetna framtidsval kring yrke och utbildning. De som bidrar med pengar till oss har ett behov av att dessa frågor diskuteras och Arbetets museum ges därmed tillfälle att prata om det som ligger oss närmast om hjärtat; alla lika värde, arbets- och vardagsliv, demokrati och yttrandefrihet. Det är en verklig vinna – vinna situation. Vi gör genom vårt arbete som museum stor nytta för de organisationer vi jobbar med och vi bidrar till att förflytta samhället och dess värderingar i en för oss och våra uppdragsgivare positiv riktning. Jag vet att vi står i samhällets tjänst och vi gör nytta.

Och så börjar jag under talet på Spetsmuseet ändå fundera på om jag verkligen gör kulturvärlden en tjänst när jag ber kulturutövare att fokusera så mycket på att göra nytta för sina samhällen och genom egennyttan för bidragsgivarna se till att skaffa medel för sin verksamhet. Ska inte kulturen vara en fri och obunden kraft? När vi anpassar oss till andras agenda, blir vi då mindre fritänkande? Inskränker vi oss när vi alltid samarbetar med andra? I dagsläget har vi nog tyvärr inget val. Vill vi behålla och utveckla vår höga standard på verksamheten i våra museer så är det samarbete och möjligheten att visa på egennytta som gäller. Eller?

På måndag i Almedalen blir det ett samtal där Lars Ohly, Vänsterpartiets talesperson i kulturfrågor, Nisha Besara, General Manager på Postkodlotteriets Kulturstiftelse och jag talar om dessa frågor. Jag hoppas att samtalet öppnar upp frågan och att jag nästa gång jag får äran att inviga en utställning har kloka råd att ge.

/Niklas Cserhalmi
museidirektör Arbetets museum