Qaisar Mahmood: Höga hus men lågt i tak

Våra städer växer så det knakar. Behovet av nya bostäder och ny infrastruktur är stort. Anspråken på stadsrummet tätnar och stadsbyggnadsdebatten är hetare än någonsin. Ska vi bygga tätt, högt, inåt utåt. Att sticka ut, sätta staden på kartan, skapa märkesbyggnader och bygga städer i världsklass har blivit allt viktigare på den globala marknaden av städer och regioner.

Tyvärr polariseras ofta debatten mellan bevarande och förändring. Det nya, det vågade, ”spännande” och monumentala likställs med dynamik, utveckling, tillväxt och framtid medan det gamla blir synonymt med konservatism och bakåtsträvande. Det är det spektakulära som ska ge staden dess dragningskraft, som ska göra att invånarna känner stolthet över sin hembygd och som ska attrahera besökare, företag och investeringar. Samtidigt som kulturmiljön framställs som ett särintresse, en fråga för nostalgiker och bakåtsträvare.

Utveckling av staden och brukandet av dess kulturmiljö måste ses som två sidor av samma mynt. Alla städer är resultatet av ekonomiska och sociala relationer över tid. Som sådana måste de med nödvändighet förändras och omgestaltas när funktionerna och behoven förändras. En stad byggs inte, den ackumuleras över tid. Ibland genom medveten planering ibland genom tillfälligheter. Debatten om stadsplaneringen bör därför handla om hur vi kan foga det nya till det gamla utan att förlora stadens själ.

För det första, att minnas är avgörande för förståelsen av vilka vi är. Platsen, landskapet, arkitekturen eller den fysiska miljö som minnet relateras till förstärker det förflutnas betydelse. Städer skapas alltså inte bara i möten mellan människor utan också i möten med platser och historia. Identitet och tillhörighet formas av förmågan att knyta det förflutna till framtiden och av gränsdragningar gentemot andra människor, andra tider och andra platser. Kulturarv är det där svårfångade kittet som gör staden till stad, ger den en själ och bidrar till en känsla av urbanitet.

För det andra gäller att i stadens fysiska gestalt har samhället i generationer investerat ekonomiska resurser, energi, material och idéer. Att riva en byggnad innebär med denna utgångspunkt att en del av tidigare investeringar går förlorade. Ur ett klimat- och kretsloppsperspektiv innebär rivningar av bebyggelse eller andra fysiska strukturer att koldioxid som i generationer varit bunden i byggnadsmaterialet återgår i koldioxidcykeln. Även den energi som har investerats i framställningen av materialet i äldre bebyggelse kan betraktas som förbrukat i det ögonblick byggnaden rivs. En hushållning med det av människan byggda och skapade är inte en fråga om nostalgi utan en pragmatisk strategi för att bidra till att lösa klimatproblemen.

För det tredje måste vi inse att kulturarv utgör en kollektiv nyttighet med marknadspotential. Den byggda miljön är en grund för människors upplevelse av livskvalitet och är en faktor vid människors val av bostadsort. Grundläggande begrepp som återkommer i diskussionen om hållbar utveckling är "diversitet" och "kontinuitet". Byggnader från olika tider bildar estetisk och periodisk mångfald och berikar därigenom miljön.

Bevarande av det urbana kulturarvet ska inte lämnas till huskramande museitjänstemän och nostalgiska arkitekturhistoriker. Grundläggande frågor kring identitet och livskvalitet som berör oss alla på ett personligt och existentiellt plan. För att säkerställa kontinuiteten mellan igår, idag och imorgon behöver kulturarvsfrågorna värnas i debatten om utveckling av attraktivare städer.

/Qaisar Mahmood
Författare till Jakten på svenskheten och Small, medium eller large – strategier för ett hållbart samhälle.