Rebecka Nolmark: Mer om samarbete..

Fångar stafettpinnen i farten, och tar vid där Mikael slutade. Som en av de få konsulterna i branschen har jag de senaste 10 åren jobbat med både stora och små museer, såväl institutioner under uppbyggnad som under avveckling, och på alla tänkbara platser i landet. Vad jag ser är att många museer brottas med ungefär samma problem eller söker lösningar som kräver kompletterande kunskaper och resurser. Här tror jag att RSM och nya Riksutställningar har en viktig roll att fylla.

Men det måste också finnas en vilja från museernas sida att samarbeta. När jag för några år sedan utvärderade utfallet för svenska kulturarvsprojekt inom EU:s ramprogram för kultur kunde jag urskilja en markant skillnad mellan svenska museer, som inte lyckats särskilt bra med att få stöd, och det mest framgångsrika landet Italien. De svenska museerna samarbetade oftast inte med någon, medan de italienska samarbetade med alla! Ett italienskt konsortium bestod inte sällan av flera museer kompletterade av stad, region, universitet, kanske något företag eller kyrkan. Bilden bekräftades i den utvärdering jag gjorde åt RSM och svenska ICOM av svenska museers internationella arbete.

Varför ser det då ut så här? Kanske är det enkla svaret att samarbete är svårt! Särskilt om det ska ske med någon som inte är likadan som du själv. Som använder ett annat språk, har en annan målsättning, drivkraft eller grundvärdering. En stor del av de uppdrag jag har innebär att få till stånd den här typen av nya, ovana och oväntade samarbeten för att lösa gemensamma problem. Det kanske roligaste uppdraget jag har just nu, har sitt ursprung i just en sådan situation.

Hösten 2008 fick jag i uppdrag att utreda frågan om nytt huvudmannaskap för Vaxholms Fästnings Museum. Försvarsmakten skulle inte längre driva museer och någon annan skulle ta över. Det visade sig att ingen enskild aktör var villig att göra detta, trots att staten bidrar ekonomiskt med ca 2 miljoner årligen för att säkerställa driften. Samtidigt framhöll alla jag pratade med hur synd det vore om museet skulle läggas ner. Vi samlade då alla som kunde tänkas ha intresse av att verksamheten levde vidare för att diskutera vad var och en kunde bidra med. Resultatet av mötet blev att Vänföreningen, Strömma Kanalbolag och så småningom även mitt bolag Node tog på sig att bilda ett bolag för att sköta driften, medan flera andra, såsom Statens fastighetsverk, Vaxholms stad och Försvarsmaken var villiga att stötta verksamheten på andra sätt.

Förra sommaren tog så Vaxholms Fästningsmuseum AB över driften av museet från Försvarsmakten. Vid årets slut kunde vi stolt konstatera att antalet besökare ökat med drygt 1000 personer. Våra olika bakgrunder, erfarenheter och kontaktnät är en reell styrka och tillgång för att utveckla verksamheten och styrelsemötena är konstruktiva, kreativa och inte minst trevliga! Visst finns det frågor som fortfarande inte är lösta, så som vad man gör med alla de föremål som är knutna till fästningen.  Men just den frågan är knivig och kräver både eftertanke och klokskap från många håll. Därför avslutar jag dagens inlägg med att be ”museisverige” att dela med sig på stafettbloggen av sina erfarenheter kring att deponera, överföra, skänka eller utrangera hela samlingar eller enstaka föremål!

Rebecka Nolmark

Rebecka Nolmark äger och driver konsultfirman Node AB. Rebecka har utifrån sin bakgrund som kulturvetare med inriktning mot museivetenskap flerårig erfarenhet av operativt museiarbete såväl inom pedagogisk och utåtriktad verksamhet som i ledande ställning. Som konsult har Rebecka särskilt arbetat med strategiskt utvecklingsarbete inom kulturområdet samt i de sammanhang där kultur och kulturarv interagerar med övriga samhällssektorer. Vidare är Rebecka ledamot i kommittén ”Kulturbryggan”, ägarrepresentant i styrelsen för Vaxholms Fästningsmuseum AB, ledamot i Vattenfalls kulturarvskommitté och svensk delegat och arbetsgruppsordförande i en COST-aktion (FoU-samarbete inom EU) med inriktning mot strategier för landsbygdsutveckling.