Viveka Löndahl: Hälsning från en utpost, ett mellanland och en brygga

Mångårig erfarenhet har gjort att jag nu mer börjar med en liten historielektion så fort jag ska berätta var jag jobbar och med vad. Jag är anställd som landskapsantikvarie på museibyrån vid Ålands landskapsregering. Åland! Säger många, trevligt! Pratar man inte finska där?

Åland är inte bara en litet örike i Östersjön dit man kan ta sig via stora båtar som säljer taxfree. Åland är lite märkvärdigt, åtminstone om man ska tro ålänningarna själva. Det är ett svenskspråkigt, demilitariserat, neutraliserat och självstyrt örike med ca 28 000 människor uppdelat på 16 kommuner. Här finns en regering och ett parlament med egen lagstiftningsbehörighet.

”Åland är som en utpost, som ett mellanland och samtidigt som en brygga mellan det västerländska och österländska, mellan det svenska och det finska, mellan människor och deras flerfaldiga identiteter” skrev Sia Spliopoulou Åkermark direktör för Ålands fredsinstitut (www.peace.ax) i ett samarbete kring utställning Utpost, mellanland och brygga i sammanband med uppmärksammandet av märkesåren 1808-1809 http://www.nyan.ax/ledaren/?news_id=45084.

Om vi levt innan 1809 och freden i Fredrikshamn, där Sverige förlorade Finland jämte Åland till Ryssland, hade vi också varit en del av Sverige. Men historien ville nu annorlunda. Efter 1809 blev ålänningarna ryssar i storfurstendömet Finland, men strävade ivrigt tillbaka till Sverige. 1921 fattade Nationernas förbund dock ett avgörande beslut som gav Finland suveränitet över Åland men där Finland skulle säkerställa och garantera Ålands befolkning bevarandet av det svenska språket, kultur och lokala traditioner.

Detta är orsaken till det uppdrag som museibyrån har idag. Museibyrån skiljer sig å ena sidan inte särskilt mycket från ett länsmuseum men på grund av Ålands status ges helt andra förutsättningar. Ska vi jämföras med svenska förhållanden så är vi ett Riksantikvarie ämbete ett sk. ”Nationalmuseum”  i en och samma organisation-  men i miniformat förstås. Fast funktionerna är det samma.

Det som däremot verkligen skiljer oss åt, även i ett nordiskt perspektiv, är att museibyrån är en del av landskapsregeringen. Det finns ingen direkt skiljelinje mellan förvaltningen och den politiska ledningen rent organisatoriskt (www.regeringen.ax/avdelningarna.pbs). Här har inte politikerna någon armslängds avstånd som ofta omnämns som önskvärt inom kultursektorn. Kulturarvsfrågor kan därför bli heta potatisar av en kaliber som sällan skådats i Sverige. Det är inte ovanligt att en medborgare ringer direkt till ministern. Kulturarvet får genom denna omedelbara närdemokrati en samhällsrelevans som många efterfrågar men till ett pris där ett enda telefonsamtal gör att agendan kan byta dag för dag.

/Viveka Löndahl, landskapsantikvarie/byråchef vid museibyrån, Ålands Landskapsregering