Ulrika Grubbström: Påsk, skidor och kulturarv

Roligt att få ta över stafettpinnen där Robert Olsson slutade, vid påsken. Har själv haft en fantastisk påskledighet med skön skidåkning i Tornedalen där snön faktiskt fortfarande fanns kvar i spåren och där föret var alldeles utmärkt. Påskens färdsätt får mig osökt att tänka på Kalvträsksskidan, som ju blev utsedd till Årets Klenod 2010, vilket vi på Västerbottens museum är både stolta och glada över. Givetvis har skidorna alltid varit en klenod i Västerbottens museum och Svenska skidmuseet som ju har sin plats hos oss sedan 1963.  Dessa skidor som är 5 200 år gamla ska nu få ett nytt klimatsäkert emballage

Kanske var det så här det gick till när skidorna hamnade i myren, där de återfanns på 1920-talet:

” Det var en gång, innan pyramidernas tillkomst, i kalla nord för 5 200 år sedan En man åkte skidor över myren strax utanför nuvarande Kalvträsk i det som kom att bli Västerbotten – Sverige. Nysnö hade fallit på gårdagens fina före och skidorna hade inget som helst glid. Efter två mil med slit och elände rann sinnet över och mannen tog av sig skidorna och kastade dem i snön i rent ursinne.  Den bit han hade kvar gick han.

Föga anade den mannen att hans då, vid det tillfället, inte mycket värda laggar skulle bli utsedda till årets klenod 2010 i Sverige dryga 5 200 år senare och att vi genom god omsorg ska få förundras över dem ytterligare många år framöver som en viktig del av vårt kulturarv.”

Skidor har varit ett givet färdsätt i vårt land under långa tider, däremot kan ju en annan historia få belysa det faktum att funktionalitet inte alltid styr val av färdsätt. Detta begav sig vid sekelskiftet 1800/1900 när en känd apotekare i Västerbotten hade köpt hem länets allra första bil, en Benz Victoria. Väl hemkommen fanns dock inga vägar att framföra detta eleganta fordon på och bilen fick fraktas med häst och vagn.  Nåväl, det är förmodligen därför bilen är så väl bevarad och finns att skåda i museets samlingar.

Det materiella kulturarvet triggar igång berättelserna, sanna eller osanna, och ökar kunskapen och intresset för vår historia, ger perspektiv på vår samtid och lär oss någonting inför framtiden.  Det är viktigt att museerna får möjligheten att ta hand om föremålen på ett ändamålsenligt sätt, vi måste skapa möjligheter att arbeta långsiktigt och med nya perspektiv på det materiella kulturarvet, detta föder nya berättelser. Västerbottens museum arbetar för fullt med att flytta samlingarna till nya föremålsarkiv tre mil söder om Umeå, något som görs sådär kvart i tolv känns det som. Jag vet att det pågår ett febrilt arbete i många län med att få till stånd nya magasin/arkiv och att några lyckats med detta redan.

Västerbottens museum fick efter ett treårigt projekt möjlighet att permanenta tjänsten som Sveriges första berättarantikvarie. Detta samtidigt som föremålen dammas av och återupptäcks är en helt otrolig kombination väl värd att pröva.

Nu ska jag inleda veckans arbete, denna gång är jag med hela ledningsgruppen i Riga och planerar för framtiden. Riga kommer ju att vara europeisk kulturhuvudstad tillsammans med Umeå 2014, mer om det senare….

//Ulrika Grubbström
Museichef, Västerbottens museum