Politisk satir – säkerhetsventil för det demokratiska samhället och verktyg för integration

Fredagen den 5 december 2014 öppnade utställningen Hurra för yttrandefriheten på EWK-museet Centrum för politisk illustrationskonst vid Arbetets museum i Norrköping. Här hade ett antal norska satirtecknare tolkat utvecklingen för yttrandefriheten i det norska samhället över de 200 år som Norges grundlag funnits. Till utställningen hörde även en sektion med information om hotade, fängslade, mördade och försvunna tecknare från hela världen som samlats in av den ideella organisationen CRNI, Cartoonists Rights Networks International. Vi kunde aldrig tro att det som målats upp av CRNI skulle realiseras så nära oss en månad senare.

Den 7 januari 2015 miste de fem satirtecknarna Cabu, Charb, Tignous, Honoré och Wolinski sina liv, tillsammans med flera andra, i en attack mot tidningsredaktionen för den franska satirtidskriften Charlie Hebdo. På ett ögonblick blev det skarpt läge för oss på Arbetets museum - stod vi på yttrandefrihetens sida eller inte? Frågan ställdes av pressen, av lärare och av många av våra besökare och följdes av en önskan om en sanning som på något vis skulle lösa allt. Men detta svar vaskas inte fram i en handvändning. Istället bjöd vi in dem som ställdes inför samma frågeställningar som vi, nämligen våra satirtecknare i Sverige, tecknare som under många år arbetat med oss i både utställningar, seminarier och andra projekt, och de olika branschorganisationer som arbetar med betydelsen av den tecknade bilden och situationen för bildmakarna i och utanför Sverige, nämligen Seriefrämjandet, Svenska tecknare, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Galago. Det blev starten på ett samtal vi fortfarande driver och det gav oss på Arbetets museum mod att stå för det vi visste var vår gemensamma hållning, vår såväl som branschorganisationernas och tecknarnas – att med yttrandefrihet kommer också rätten till en aktiv bildanalys.

Så när lärare från högstadier och gymnasier kom till oss med sina elever för att delta i just det samtal som är yttrandefrihetens säkerhetsventil, leddes vi av de norska satirtecknarna till en plats av samförstånd. Vi kunde i ett samtal med unga människor, deras lärare och övriga som besökte vårt museum berätta att bara för att vi står för yttrandefrihet betyder det inte att vi måste gilla alla bilder. För det går att försvara en bildmakares rätt att göra en bild och samtidigt tycka bilden är förfärlig, ful, kränkande eller plump.

De senaste 10 åren har det, som Niklas Cserhalmi, direktör för Arbetets museum, skrev här hettat till i debatten kring just tecknad satir. Som en följd av dessa allvarliga konflikter ställs frågan om vilken funktion den tecknade satiren har. Många tycks se tecknarna enbart som provocerande, medan jag, som efter åtta års aktivt arbete som intendent för ett nationellt centrum för politisk illustrationskonst, har sett hur dessa bildjournalister på många håll i världen når fler än sina skrivande kollegor. Inte för att de levererar viktigare eller annorlunda nyheter utan för att de, med det universella språk som bilder faktiskt är, når även de som inte kan läsa.

Aldrig förr har Sverige tagit emot en så stor flyktingström som nu. Om du som nyanländ ska ta dig in i ett samhälle vill du veta vad som händer och hur det nya samhället fungerar. Men om du inte har språkfärdigheten, hur ska du då kunna ta till dig nyheterna? Många av dessa människor som kommer från hårt kontrollerade länder med en yttrandefrihet som på inget sätt kan jämföras med den svenska. Länder där tecknare ändå kan nå ut med både regimkritiskt information och omvärldsbevakning genom att skickligt ducka under radar genom användandet av symboler, metaforer och liknelser. I dessa miljöer fostras expertuttolkare av tecknad satir. Vi hävdar att här har satirtecknare i Sverige en unik funktion som ett konkret verktyg för integration. Om de bara fick publicera. Därför har vi i debattartiklar, seminarier och internationella konferenser poängterat betydelsen av att ha en levande satirkultur i media.

Därför blev det, trots nyhetens allvarliga och tråkiga innehåll, oerhört positivt när DN Kultur den 30 mars i år berättade att den kenyansk satirtecknare Godfrey ”Gado” Mwampembwa, efter 27 års anställning blev avskedad från tidningen Daily Nation. Artikeln var som en programförklaring för vikten av den här typen av journalistiskt arbete. Vi får veta att Daily Nations läsare alltid bläddrade fram till sidan 10 för att först begrunda Gados satirteckning innan de läste tidningen från början, och med emfas berättades hur Gados avsked fått ”symbolisera det pressetiska förfallet” i Kenya.

Detta var ju vad vi sökte. En förståelse från svensk press om behovet av tecknad satir. Vår press där utrymmet för satirtecknarna krymper eller tas bort helt. DN, som just verkade ha förstått men som ledsamt nog är den redaktion som avskedade Sveriges sista fast anställda satirtecknaren, Magnus Bard. Magnus, vars bilder funnits i DN sedan 1998.

Så självklart ställer vi oss frågan när vi åter ska få se svensk satir täcka förstasidorna på våra tidningar, så som Gados teckningar prydde framsidan på DN Kultur i våras. Vi vill att våra satirtecknare ska vara en del av det redaktionella samtalet så deras bilder speglar den nyhetsbevakning som våra skrivande journalister förmedlar. För i dessa dagar när hotet mot det fria ordet blir större för varje attentat och krigets offer flyr in över våra gränser så bör svensk press beakta vad det får för konsekvenser att rationalisera bort satirtecknarna från det linjära nyhetsflödet.

 

//Carina Milde, EWK-intendent, Arbetets museum