Hans Öjmyr: En vecka med IRIS, genus och Svalan

Förra helgen hade vi den otroligt snygga projektionen I.R.I.S. av Jesper Wachtmeister på Stadsmuseets fasad. Underbart är kort, som det heter, och redan efter tre dagar var det hela över. Konstnären lekte med fasaden på alla möjliga tänkbara sätt och ibland blev jag osäker på vad som var på riktigt och vad som var ett bländverk. Det finns massor av filmer på Youtube, så det är bara att kolla.

Och så har det varit mycket genus i veckan. Styrelsen för Genus i museer hade i förrgår ett synnerligen kreativt möte. Vad ska vi ha vår förening till nu när JÄMUS finns och hur ska vi organisera oss? Ett sannolikt scenario är att vi ser över stadgarna och att styrelsemedlemmarna kommer att få tydligare uppdrag. Lokala små genuspubar kommer det att bli i landet och vi måste rekrytera många många fler som aktivt vill arbeta i föreningen. Är en av dem? En viktig fråga som togs upp är den konstanta tidsbristen, men att den kanske kan överbryggas av lusten. En annan lika viktig fråga är att Sveriges museichefer måste nominera sina medarbetare till Genus i museer. När JÄMUS tar slut om knappt två år ska Genus i museer fortsätta arbetet. Min vision är att föreningen ska resa sig upp som en av de största och viktigaste intresseföreningarna i museisverige.

Jag och min kollega Tina Rodhe har visat vår nya utställning om kvarteret Svalan för museets medarbetare. Vi har försökt tänka genus så gott det går utifrån ett arkeologiskt material med betoning på 1600-talet. Fynden och arkeologernas berättelser har kryddats med verkliga personers öden från Norrmalm. Vi vet till exempel att det fanns flera krukmakare på där och enligt de källor vi har var alla män, men för att komplicera bilden har vi försökt lyfta fram att han inte kunde göra sina krukor om det inte fanns en hustru, barn, pigor och drängar runtomkring som deltog i verksamheten. Mannen har så att säga blivit den ”fasad” som döljer de andra personernas delaktighet – en företeelse som känns alltför bekant.

Bland de tretton historiska personer vi har gestaltat finns otroliga och helt sanna berättelser, till exempel den om Walborg Hieronymusdotter som 1635 tog hand om och beskyddade en kvinna som hade blivit misshandlad av sin man. Han gick till rätten och anklagade Walborg för människorov, men rätten gick på Walborgs sida och dömde mannen istället.

 

/Hans Öjmyr
Chef, Publika enheten, Stockholms stadsmuseum