Kjell Åke Hansson: Rynka inte på näsan åt turismen!

Varför rynkar vi i museivärlden på näsan åt ord som ”besöksnäring” och ”turism”? Varför är vi så rädda för att leka med de stora, giriga turistorganisationerna?

Eller är vi inte det längre? Bra, i så fall!

Riksantikvarieämbetets nye chef, Riksanikvarie Lars Amréus skrev för ett knappt år sedan här i stafettbloggen att ”museer är viktiga samhällsinstitutioner av många olika skäl, att generera turismintäkter är verkligen inte det enda. Men när man talar turism och pengar är det viktigt att museerna finns med som aktörer. Det är alltför lätt att andra tar oss för givna.”

Eller, skulle man kunna tillägga, alltför lätt att vi själva ställer oss utanför.

Lars Amréus har en stark poäng när han hävdar att en satsning på Sverige som turistland måste innebära stora offentliga investeringar i kultur och museer.

Men hur väl argumenterar vi för den saken ur ett turismperspektiv? Hur skraja är vi för marknadsinriktade turistchefer som bubblar av glädje över en ny superfrän minigocartbana, men som är blinda för värdet av en skapande barnverkstad i ett konstmusem?  Hävdar vi oss och vår attraktivitet?

Nyligen var jag på ett medlemsmöte i Riksförbundet, där flera deltagare ventilerade farhågor för att – framförallt de regionala – museerna blir tvingade att marknadsanpassa sig till en turismpolitisk vision och inte en kulturpolitisk.

Jag tror den farhåga är överdriven. Och helt beroende på hur vi själva agerar.

Det är viktigt att museerna också driver på, kränger på sig ledartröjan och visar upp sig. Ställer krav. Tar plats i destinationsarbeten och turiststrategiarbeten. Vågar tala om sig själva som turistmagneter. Och använder turismen som ett argument för nyinvesteringar och satsningar i den egna verksamheten!

På vår institution, Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, jobbar vi med kunskapsturism. I den meningen att i stort sett alla våra besökare söker någon form av kunskap - mer än dom söker en kick-upplevelse eller en lat och grillosande sommarvecka.

Kunskapsturisten söker en själslig bungyjump-upplevelse. Kanske en påminnelse om vad man redan vet; eller en ny insikt i samma ämne; eller ett fördjupat djupdyk i något helt nytt, som berikar ens egen utveckling och gör samtiden något mer begriplig.

Kunskapsturismens kärna är museerna. Alltifrån det väldiga Vasamuseet till det lilla Hasse & Tage-museet i Tomelilla.

Det är hög tid att statsmakterna, Kulturrådet, de regionala organisationerna, landstinget och kommunerna förstår att en satsning på ökad turism i längden är verkningslös, om man inte satsar mer på stabila fundament som museer, konsthallar, kulturcentra!

Politiker och anslagsgivare kommer dock aldrig att göra det, om inte vi på museerna bejakar vår egen verksamhet, ställer krav och i någon mån kanske också anpassar oss, genom att bli mer publiktillvända och öppna.

Inom det unga Nätverket för personmuseer (inom Riksförbundet Sveriges museer) ser vi oss verkligen som en del av besöksnäringen. Vårt första gemensamma samarbetsprojekt blir en folder och karta, gjord för att ge kunskapsturisten en överblick och möjlighet att planera sin resa i Sverige.

Det är en av de stora fördelarna med nätverkande, att man kan gå samman och ge varandra nya besökare.

Ibland sägs det att staten inte behöver fler hus och museer att plöja ner skattepengar i. Men den dagen man förstår kunskapsturismens kärna, så kanske man inte längre bara ser små och regionala museer som en kostnadspost, utan som en intäktskälla. Och som långsiktigt stabila investeringar.

Förutom, förstås, alla andra oräkneliga värden som varje museum därutöver har.

/Kjell Åke Hansson
VD för det kommunala kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby och en av de ledande i Nätverket för personmuseer inom Riksförbundet Sveriges museer.  Han bloggar i vanliga fall på sin egen arbetsblogg.