Philip Johnsson: Kulturens regionalisering är bra

Är det någon som minns hur det var? En lång rad kulturföreträdare i Stockholm  mer eller mindre dödförklarade kulturen om politiker i regionerna fick ta över ansvaret för kulturinstitutionerna.

Är det någon som minns kulturutredningen? Det blev inte mycket av förslagen i den. Men på två punkter har det skett  förändringar utifrån utredningens idéer.

Det som kallades aspektpolitiken, dvs att kulturen ska vara som en kraft inom samtliga politikområden, var en ny och bärande tanke i utredningen. Precis som miljö och jämställdhet ska genomsyra alla områden och finnas med i varje  verksamhetsplan och i varje utvärdering av statens verksamheter, skulle kulturen  finnas med.

Men detta köpte inte regeringen. Men på mig verkar det som om själva verkligheten smyger sig på inifrån, så att sägas. Människor vill bo där det finns rikligt med kultur och ”jobs follow people” är en allmänt accepterad teori numera.  De flesta framgångsrika produkter vi lanserar har betydande inslag av konstnärlig design. I Skåne och i Västerbotten skriver numera läkarna ut kultur på recept. Etc Etc.

Den andra idén från kulturutredningen, som även blev regeringspolitik, var just regionaliseringen av delar av kulturpolitiken. Dryga miljarden av de sex-sju miljarder som finns i statens kulturbudget går nu ut i klumpsummor till regionerna. Visserligen efter  förhandlingar med Statens kulturråd, men i alla fall. Just nu sitter eller har suttit tusentals kommunalpolitiker, regionpolitiker och deras tjänstemän och rådbråkar dessa pengar utifrån uppdraget att skriva en förankrad kulturplan för sin region.

Min erfarenhet är att denna process betydligt har ökat kunskapen om kulturen och dess roll i samhället. Bland annat just förståelsen för den kvalificerade institutionsverksamheten  där konstnärligheten är viktig för ständig utveckling.

Visst finns det risker med demokrati, folk kan ju få för sig att påverka politiken (obs! ironi). Visst måste varje institution argumentera för varför  det behövs kvalificerade museimänniskor ute i varje del av landet. Men det kan väl inte vara fel att fler förstår detta och visst kan det vara bra att  dessa institutioner får gnuggas mot regionala och kommunala politiker. Det kanske rent av kan bli bättre.

Min uppfattning är att rädslan hos Stockholms kulturelit var betydligt överdriven. Kunskapen om behovet av kvalificerad kultur i hela landet har breddats. Min mening är att regionaliseringen har varit lyckosam.

/Philip Johnsson, ordförande Värmlands museum och vice ordförande i Riksförbundet Sveriges museer