Susanna Pettersson: Om viktiga frågor och samarbete

Vilka är de viktigaste frågorna som är i fokus för alla museer just nu? Inte enbart i Sverige, men även internationellt? Under de senaste månaderna har de flesta av oss arbetat med olika riskanalyser och framtidsscenarier. Undrat hur världen kommer att se ut. Men de stora och viktiga frågorna som ligger till grund för allt vi gör handlar om besökarna, ekonomi, samarbete och kunskap.

Ett civiliserat samhälle måste kunna forska, samla, presentera kulturarv och naturhistoria samt bygga museer för medborgarna att besöka. Så tänkte man på 1800-talet då ett stort antal museer grundades runtom i Europa. 

Museerna leddes av vetenskapsmän som visste allt om sina samlingar. Vid sidan om arbetet på museum hade de också vetenskapliga och akademiska karriärer. Publicerade böcker och artiklar. Deltog i samhällsdebatten från olika perspektiv. Museerna, dess samlingar och kunskap, var viktiga och de som arbetade i branschen stödde varandra nationellt och internationellt. Allt detta lade grunden för det som vi arbetar med idag: kunskap om kulturarv, nyfikenhet på publiken och dess beteende, de ekonomiska förutsättningar som behövs för att kunna driva verksamheten samt bra nätverk med olika aktörer. Men också förståelse för museiprofessionen och dess kvalifikationer och potential i samhället.

Dagens museibransch måste ses som en helhet. Vi sitter alla i samma båt oavsett museum – stort eller litet, nytt eller gammalt, brett eller nischat… (listan kan fortsättas). Det spelar ingen roll, vi representerar alla sakkunniga som jobbar med kulturarv. Vi har enorma möjligheter att utnyttja den kunskap vi har och använda den tillsammans. Därför behöver vi aktörer som Sveriges Museer som kan skapa gemensamma forum för oss alla.

När jag tillsammans med mina närmaste kollegor, arbetat med riskanalys av verksamheten har jag uppmärksammat fyra återkommande nyckelord: besökarna, ekonomin, samarbete och kunskap. Ordningen spelar ingen roll, allt hänger ihop.

Vi börjar med besökarna. Som jag ofta brukar säga, utan våra besökare skulle vi bara vara föremålsmagasin eller förråd. Det är besökarna som levandegör våra samlingar, det autentiska mötet mellan föremål och publik är någonting magiskt som kommer att överleva oavsett teknisk eller digital utveckling. För att kunna arbeta med publiken måste man känna till målgruppernas förväntningar och utveckla metoder för det publika bemötandet. Dagens stora fråga är hur besökarnas beteende kommer att förändras efter pandemin och hur länge museerna måste anpassa sin verksamhet till olika begränsningar. Detta kan få stora ekonomiska konsekvenser men också påverka sättet vi jobbar med publiken. Med andra ord, vi måste vara lyhörda men inte glömma bort kärnan, samlingarna och dess fantastiska möjligheter.

Ekonomin spelar en stor roll i museernas verksamhet, kanske mer nu än någonsin. Vi måste kunna argumentera för vad vi är, hur vi jobbar, för vilka och varför. Museerna måste också själva höja ambitionsnivån när det gäller ekonomiska kunskaper. Behovet av extern finansiering är påtagligt där alla tävlar om samma pengar. Den delen av finansieringen vi får från våra uppdragsgivare (tex stat eller kommun) måste komma utan detaljstyrning. Vi har sett varnande exempel där politiska beslutsfattare gått över gränsen och försökt påverka innehållet – även i Sverige. Eller där politik fått styra beslut som hört till museernas mandat. Samma armlängdsprincip gäller även extern finansiering, verksamheten får inte ”köpas”. Museerna måste arbeta aktivt med ekonomiska lösningar, behålla autonomin vad gäller innehållet och samtidigt påminna om och understryka sin samhällsviktiga funktion och betydelse i samhället.

Ingen av oss kan jobba helt ensam, vi måste samarbeta. Det visste våra föregångare på 1800-talet och det vet vi idag. Museerna arbetar bäst tillsammans genom att dela kunskap med varandra och genom att arbeta med olika forskarnätverk och enskilda specialister. Samarbetsmöjligheterna är många i samhället. Vi samarbetar redan med många olika aktörer, från dagis till äldreboenden, men frågan är om vår kunskap används på bästa möjliga sätt. Vi tar gärna in kunskap från olika branscher och områden men det gäller inte omvänt i samma utsträckning, trots att potentialen finns. 

Mitt sista ord är kunskap. Jag har skrivit om museiprofessionens historia och får kontinuerligt påminna om att kunskapen som alla inom branschen har är specialistkunskap. Vi är specialister i kulturarv – samlingar och forskning. Vi är specialister i besöksnäring, undervisning och lärandet i museimiljö. Och så vidare. Vi vet vilket värde kulturen har för landet och för individen. Nationellt och internationellt. Och det kan vi alla vara stolta över, men det räcker inte att vi själva är stolta. Även andra måste se nyttan av vår kunskap. Därför är det viktigt att höja rösten och driva diskussioner om kulturens värde. Tillsammans.

Dr. Susanna Pettersson
Överintendent
Nationalmuseum
@susannapetters