Vi besöker: Mentalvårdsmuseet

Sveriges Museer har cirka 230 medlemmar utspridda över hela landet, med en stor bredd på inriktning och verksamhet. I en serie artiklar kommer vi att kika närmare på några av våra medlemmar och få reda på mer om hur de arbetar och utvecklar verksamheten. Häng med till Mentalvårdsmuseet i Säter!

Mentalvårdsmuseet i Säter berättar om tiden då majoriteten av psykiatrins verksamhet bedrevs på stora mentalsjukhus. Sinnessjukhusen, som uppfördes under tidigt 1900-tal, var stora statliga satsningar och ibland större än städer. När Säters hospital med sina 830 vårdplatser öppnade 1912 hade Säter 1 000 invånare. Museets samlingar byggdes från början upp av personal på sjukhuset som redan på 1950-talet insåg att anstaltslivet skulle komma att förändras.

Mentalvårdsmuseet öppnades i maj 1987 och är idag en del av Landstinget Dalarna, Kultur och bildning, utan organisatorisk koppling till Säters sjukhus eller sjukvården. Lars Andersson Schaar är Intendent för form och innehåll och har arbetat på Mentalvårdsmuseet i åtta år. Han har bakgrund som utställningsproducent, konstnär, samhälls- och kulturvetare och har även studerat psykologi. Idag arbetar han med utveckling av museets basutställning, arbetssätt, och kulturarvsarbete.

– Museet berättar om en komplex historia, med stora tankar om humanism och vård. Det finns en mörkare aspekt där en del människor farit mycket illa på de här iinstitutionerna, men här finns också berättelser om utsatta människor som skapat sig fungerande liv. Det skapar många frågor och intressanta diskussioner, och vi vill lämna besökarna med känslan av att museet bär på en rik historia, säger Lars.

Mentalvårdsmuseet ser ett ökande intresset hos allmänheten. Den tidigare lågsäsongen under november till mars fylls nu av en ny typ av besökare, såsom arbetsgrupper med vårdinriktning och skolor. I somras slogs publikrekord med besökare från hela landet. Lars tror att den goda trenden beror på ett större utvecklingsarbete där museet jobbat med att öka tillgängligheten: längre öppettider och en basutställning som besökare kan besöka själva utan guidning.

– Vi märker att våra besökare är fascinerade och intresserade av historien. Vi berättar om något så mänskligt – det här är varje människas museum. Det finns många stigman kring psykisk sjukdom kvar, men det här är en plats där man kan utforska det. Många har även en vurm för det skräckblandade, och den gamla fasta paviljongen, som nu är fallfärdig, lockar många till urban exploring. Många vill veta vem var sjukast, vem var farligast, men vi vill vända den diskussionen.

Föremålen i samlingarna delas upp i två kategorier, dels målningar och andra arbeten som patienter utfört, dels sjukvårdsföremål som använts inom vården. 1978 katalogiserades den växande föremålssamlingen och skickades till Kulturarvet i Falun för vård och registrering.

Museet har en ovanligt väldokumenterad historia med patientjournaler som beskriver tusentals människoliv och förordningar som fyller flera hyllmeter. Samlingarna av kreativa alster som patienterna skapade inventeras nu och uppskattas innehålla 5-10 000 konstverk – vissa patienter målade sex tavlor om dagen. Föremålen från sjukhuset, såsom verktyg för ingrepp som lobotomi och kar där patienterna fick långtidsbada, uppgår till ett par tusen.

– De föremål som pratar till oss genom tiden ligger mig varmt om hjärtat. Patientkonst, och personliga föremål från både patienter och personal, får en mänsklig röst. Det visar att sjukhusen var fyllda med människor som kämpade med sitt psykiska mående, men också människor som hängivit stora delar av sitt liv till att vårda andra.

Under covidperioden fokuserade museet på att totalrenovera interiört, men också ändra inriktning på verksamheten.

– Vi har arbetat med att närma oss samtiden utifrån våra samlingar och kopplar kulturarvet och museets historia för att skapa en fristad kring att prata hur man mår.

Till exempel arbetar man nu med kreativa verkstäder med barn och unga. En patient på Säter, Herman Enblom, byggde nämligen hundratals fågelholkar som en terapeutisk sysselsättning – långt innan terapi infördes som behandling. Nu kompletteras hans enorma mängd fågelholkar, som fortfarande är uppsatta i sjukhusområdet, med fågelholkar som byggts av museets besökare.

– Det blir fantastiska möten. Kreativitet är ett skydd mot psykisk ohälsa, och sjukhusets tidigare patienter har skapat mycket konst. Kultur och hälsa hör samman, och vi vill erbjuda en plats för det.

Samtidigt väver man in historien i workshopen och levandegör de tidigare patienterna. Genom att berätta deras historia, såsom den om Ester och Kalle, två patienter som var inlagda med samma diagnoser och hur livet blev för dem, skapas förståelse för vidden av sjukhusets insats.

– Det finns en oerhörd styrka i att möta sig själv i allt detta. Det mellanmänskliga mötet är viktigt – att få ett språk för att prata om hur man mår och bli lyssnad på.

Tidigare fanns över trettio psykiatrihistoriska museer runt om i landet, men allt fler tvingas stänga.

– Vi är också ansträngda. Husen står och förfaller omkring oss. Vi har fått skaffa nya lokaler till samlingarna för magasin och arkiv. Kontoret blev utdömt som arbetsplats och vi behöver se över värme, brand och säkerhet. Samtidigt finns frågan: vem ska bevara allt detta för framtiden?