Museernas samlande är en slags medieform. I samlingens kategorier, ordning och information formas bilder av världen som sedan kommuniceras. Kuriosakabinetten innehöll under 1600- och 1700-talen kuriösa och värdefulla föremål som skulle bygga och kommunicera samlarnas sociala ställning. När de moderna museerna slog igenom på 1800-talet var de istället knutna till nya vetenskaper. Samlandet delades upp i naturhistoria, arkeologi, konst och så vidare. Samlingarna exponerades i utställningar öppna för alla där vetenskapen kommunicerades och så föddes det moderna museet: som en samling möjlig att besöka.

StafettbloggSamlingens ordning och utställningens upplägg var under 1800-talet samma sak. Allt var utställt som ett slags ”öppna magasin” och samlarna var även utställningsproducenter. Men detta förändrades under 1900-talet då växande samlingar magasinerades och utställandet med egen kompetens och nya avdelningar skildes från samlandet. I utställningarna växte nya berättelser fram om historien, världen och konsten, skilda från de världsbilder som lagrats i samlingarnas information.

Digitaliseringen vänder på allt detta ännu en gång. Nu är det återigen samlingarnas kategorier och oöverblickbara mängder som kommuniceras direkt till publiken. Men 1800-talets öppna magasin tråkade snabbt ut besökarna och av samma orsak utvecklas nu digitala applikationer inriktade på urval och presentation.

Ett digitalt kuratorskap kommer att växa fram ur den IT-revolution som hittills varit så tekniskt fokuserad. Det kommer att hända på museerna och utanför. The Museum of Broken Relationships är en kurerad favorit, The Unstraight Museum början till ett spännande svenskt exempel. Museerna måste själva vara med och producera applikationer och innehåll med sin kunskap och sitt perspektivmedvetande i bagaget.

I tidigare blogginlägg har jag sagt en del om svåra saker i samlingarna och om samlandets magi. En ny forskning undersöker dessa frågor, var samlingarna kommer ifrån och hur de använts över tid. Den handlar om museer och samlingar som samhällsfenomen och hur de format och formar sin omvärld. Adriana Mũnoz pinfärska avhandling om Världskulturmuseets latinamerikanska samlingar är ett intressant exempel.

Att utveckla museer genom samlande handlar först om att gå till grundfrågorna. Frågan är inte bara ”hur vi bäst ska förvalta det vi har” utan frågorna kring samlande handlar i första hand om varför vi samlar, på vad, och om hur och vad de informationssystem vi har kring samlingen kommunicerar. För samlingsinformationen förvaltar inte bara föremålen. Samlingens ordning har en tendens att avgöra personalens uppdelning i funktioner och vad som kommuniceras om föremålen i utställningar och på webben. Liksom perspektivfrågor kring mångfald, kön, identitet och sociala skillnader sedan länge är självklara i pedagogik och utställningar behöver de även arbetas in i samlandet.

/Fredrik Svanberg, forskningschef Statens historiska museer

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på RIKSFÖRBUNDET SVERIGES MUSEER, orgnr. 802427-6795 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.