Den som kan göra anspråk på det förgångna, äger också framtiden. I en tid där den kommande tiden för många känns osäker vill många göra anspråk på att äga gårdagen. Alltifrån heminredningstidningar till politiska partier plockar fram historiska rekvisita ur garderoben.

StafettbloggHistoria används för att ge betraktaren autenticitet och äkthet. Men historia är inte bara nostalgiskt och vackert. Det är också ett knivskarpt verktyg för att sortera upp i äkta och oäkta, eller för att skilja de genuina (vi) från de främmande (dom).

Kulturarv framställs ofta som den tråd som binder samman historia, samtid och framtid. Men samtidigt som det binder samman söndrar det också. Förklaringen ligger i begreppets två beståndsdelar – kultur och arv.

“Kultur”, sett som något statistiskt och tillskrivet en samling individer, är ett begrepp som vi använder när vi förvandlar våra grannar till främlingar, som sociologen Ulrich Beck så träffande uttryckt det - Att vara av en annan kultur är att vara främmande.

I begreppet "arv" ligger att vi som lever i dag fått något specifikt av någon som levt innan oss. Oftast tänker vi att arv går mellan generationer som delar DNA och blodgrupp med varandra.

Men begreppen kan också tänkas på andra sätt. Kultur kan betraktas som en rörelse, något som händer av och mellan enskilda individer. Kultur blir då något som istället handlar om kreativa uttrycksformer, något som ger oss rötter till vår individuella historia som vi kan dela med andra: mening i nuet, visioner för framtiden och möjlighet att ingå i många sammanhang.

Arv kan betraktas som något som överförs mellan människor som aldrig varit släkt eller ens möts, till exempel en idé tänkt av någon som existerat för länge sedan på en plats tusentals mil bort från oss.

Om kultur ses som en rörelse och arv ses som något överförbart utan blodsband, kan också kulturarv ses som något som tillhör oss alla, oavsett födelseplats eller efternamn. För att kulturarv ska bli en folkrörelse – något som tillhör alla – behöver arbetet med kulturarvsfrågorna ses som just en röresle.

Kulturarv är inte bara allas ansvar, utan alla har också rätt att kulturarva fram sin individuella nyans som sedan läggs till den färgrika helheten vi kallar för det nationella kulturarvet.

Det första steget mot en mer mångfaldig syn på kulturarv börjar med att offentliga institutioner öppet redovisar de värderingar som ligger bakom ett specifikt urval. Frågan som varje kulturarvsinstitution behöver bevara är: Vilka värderingar ligger bakom att vi definierar ett visst föremål eller en viss företeelse som kulturarv, och vad vi vill berätta med hjälp av det specifika urvalet?

Det är först när processen bakom värdering och urval är transparent som sann demokrati kan gro, och att kulturarv kan bli en angelägenhet för alla.

/Qaisar Mahmood
Författare till Jakten på svenskheten och Small, medium eller large - strategier för ett hållbart samhälle.