Armémuseums pedagoger: Ingen visning är någon annan lik

Möten med människor är en museipedagogs vardag. De lämnar inga fysiska spår, men minnen och intryck skapas både hos besökare och hos pedagoger. Här är tre möten, återberättade av Armémuseums pedagoger.

Johanna Larsell:
”Vad ÄR krig egentligen?”  En pojke i sjuårsåldern tittar frågande på mig. Att svara att man kan definiera krig som organiserat kollektivt våld kommer inte att tillfredsställa hans nyfikenhet. Inte heller att minst 1 000 personer ska dö i strid per år för att det ska räknas som en väpnad konflikt. Ska man prata med små barn om krig och våld? Åsikterna går isär. I barnvisningar blir det tydligt att många har behov av att prata om liv och död. Att få svar på de allra svåraste frågorna. Jag sätter mig på huk och försöker förklara – samtidigt som jag tänker att dessa barn är lyckligt lottade, för andra är kriget en skrämmande vardag.

Anders Åborg:
Soldatänkan sitter i fältlägret och rör i grytan under 30-åriga krigets tid. En flicka i en yster klass tolvåringar pekar på hennes slarvigt uppsatta röda hår och frågar:

• Är det inte nåt som fattas där?
• Du menar att hon borde ha haft nåt som täcker håret?
• Ja…?
• Jo, hon borde väl det. Men när museet gjorde i ordning den här fältlägerscenen för 18 år sen så tyckte nån att hon skulle ha håret täckt för det hade en kvinna som hon då, medan andra menade att kvinnor visst kunde ha utsläppt hår. För det kunde man se på oljemålningar som föreställde kvinnor i 30-åriga krigets fältläger. Och så fick det bli.
• Men är det rätt?
• Förmodligen inte, fast det finns olika uppfattningar om den saken. Men hörni - nu går vi in i nästa sal: Adelsmannens rum!

Olle Westerberg:
Det är en ganska liten grupp som jag tar emot, strax över 10 personer. Nästan samtliga har kommit hit till Sverige som flyktingar från krigets Syrien och vi ska prata krig och svensk stormaktstid. Jag leder gruppen genom scenerier och visar kartor på hur Sverige såg ut förr. Lite senare visar jag hur en 1700-talsmusköt fungerar. De tittar på och ställer lite frågor. Efter visningen vill alla gå fram och skaka min hand och tacka. En av de unga männen kommer fram till mig och vill känna på musköten, jag räcker över den i hans hand, han väger den och säger ”Den väger ungefär lika mycket som ett kalashnikovgevär”. Jag förstår vad han varit med om i Syrien och det känns riktigt jobbigt. Kriget sätter djupa spår på dem som drabbas, i detta fall satte det sina spår i mig.

Anders Åborg, Johanna Larsell och Olle Westerberg är Armémuseums museipedagoger. Förutom visningar planerar de programverksamhet, tar fram skolprogram, bidrar med sin kompetens i utställningsprojekt och mycket annat.

 
Armémuseum är en av de tre nominerade till Årets museum 2017. Juryns motivering lyder:  Ett militärhistoriskt museum som med mod och kreativitet förnyat sin verksamhet och gjort den angelägen för sin samtid. I tider av populism och intolerans väjer inte museet för att belysa och diskutera svåra frågor och konflikthärdar. Nya berättarmetoder, synlighet och tillgänglighet, självkritiskt perspektiv samt existentiella frågeställningar skapar nya sammanhang i möten med besökare liksom inom internationella forskningssamarbeten och nätverk. Samtidigt som museet skapat en bred överblick över sin samling har det behållit och vidareutvecklat sitt kunskapsinriktade och folkbildande fundament.