Vad sägs om att transformera museet till en zon av het topikalitet och tabu-representation? Det föreslår första texten i den nya museologiska antologin Hot Topics, Public Culture, Museums redigerad av Fiona Cameron och Lynda Kelly. Att svåra saker i samlingarna är angelägna och spännande att arbeta med visste vi ju redan från det svenska spjutspetsprojektet ”Svåra saker” vars suveräna bok redan är en klassiker. Eva Silvén och Anders Björklund fördjupade perspektiven i sin inledning men Hot Topics drar detta lite längre.

Svåra saker utgick från föremålen medan Cameron & co börjar i de heta ämnena: tabubelagda saker, historisk revisionism och politiskt laddade frågor. Cameron beskriver hur heta ämnen mer och mer kommer in i museernas arbete medan det oproblematiserade utställandet av nationell historia eller ”neutrala” berättelser om ”andra” människor och platser alltmer ifrågasätts och ger vika för mer komplexa perspektiv. Samtidigt är många museer rädda för heta ämnen av politiska orsaker och fruktan för att finansiering eller publiker ska svika.

Den nya museologin har från 1990-talet och framåt betonat hur museerna måste våga behandla heta politiska och sociala frågor. Men kontroversiella ämnen är besvärliga att representera just för att de är svårförutsägbara och involverar konflikt. Texterna i antologin diskuterar detta från olika håll och med många exempel. Museer och förhandlingar kring svåra historier är också temat för EUNAMUS-projektets nästa stora konferens i Bryssel i vår.

Heta saker är inte bara intressanta för museer för att där finns ett publikt intresse som kan exploateras. Museerna är också samhällsarenor för debatten kring sådana ämnen, vilket Historiska museet vill ta fasta på i den nya debattserien Het Historia.

Själv forskar jag kring en anatomisk samling av mänskliga kvarlevor från Uppsala. Just det anatomiska samlandet säger mycket om det museala samlandets natur, villkor och konsekvenser. Samlade föremål, fornlämningar eller människor förlorar sin gamla identitet och sitt sammanhang när de inträder i ett samlingssystem och aldrig blir detta mer påtagligt än när det gäller människor. De som hamnade i Uppsalasamlingen avidentifierades. Deras namn och livshistorier raderades när de gjordes till samlingsobjekt. Så skapas kulturarvet och det kan aldrig bli neutralt, objektivt eller oproblematiskt för samlandet kräver subjektivt urval och kategorisering. Det samlade blir till exempel på olika kategorier, aldrig på sig självt.

Svåra saker i de anatomiska samlingarna öppnar nya fönster mot rasbiologin, mot historiska orättvisor i de svenska 1800- och 1900-talen och mot det museala samlandet och dess etiska frågor. I samlingarna finns glömda historier om Sveriges modernisering. Moderniteten hade sina offer, rasforskningen har en bevarad materialitet och en mycket bredare historia än åren med rasbiologiska institutet. Under hösten står en variant av utställningen (O)mänskligt på Upplandsmuseet, där människosorteringens heta svenska historia berättas. Se den.

/Fredrik Svanberg, forskningschef Statens historiska museer

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på RIKSFÖRBUNDET SVERIGES MUSEER, orgnr. 802427-6795 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.