Helene Larsson: Museet som minnesentreprenör

I söndags skulle Pride ha ägt rum i Belgrad men på grund av den starka hotbilden från högerextremistiska grupper ställdes paraden in. Samma sak hände 2009. Förra året genomfördes paraden men under våldsamma protester. Eftersom man faktiskt kunde realisera paraden 2010 visades också den svenska utställningen Artikel 1 på kulturcentret Rex i Belgrad i år. Artikel 1 är ett exempel på museer som tagit ansvar att visa och berätta om föremål från sina samlingar med HBT tema. Utställningen samlade många HBT aktivister och organisationer för mänskliga rättigheter i Belgrad vilket var bra. Men utställningen blev även det som vi ibland talar om – kultur som verktyg för att lyfta viktiga frågor i samhället. Vi i Belgrad uppskattade framför allt den paneldiskussion som arrangerades och som behandlade museernas ansvar för mänskliga rättigheter. I december går turnén vidare till Skopje, Makedonien, även då med stöd av Svenska institutet.

Här på västra Balkan är historia, språk och religion glödgande heta ämnen som berör alla på alla områden. Många är de författare, filmskapare, konstnärer och curatorer som undersöker bilden av historien, framför allt den samtida, och som på olika sätt närmar sig det svåra och oroande med historieskrivning.

”Ett och samma problematiska historiska skeende ser ut, tolkas och används som regel på olika sätt i olika länder, och inte så sällan bär dessa olika tolkningar och värderingar frön till konflikt.”, skriver Ljubisa Rajic, professor vid Fakulteten för Skandinaviska Språk i Belgrad om länderna på Balkan efter Jugoslaviens sönderfall. I sin artikel definierar han minnesentreprenörerna och deras uppgifter. De är ”arkeologer, etnologer, konsthistoriker, psykologer, psykiater, lärare i skolan, journalister, politiker, amatörhistoriker, föräldrar, olika fuskare och förfalskare” och beskriver hur de förvaltar historisk hågkomst och glömska. Vi på museerna är också minnesentreprenörer med stort ansvar för hur vi handskas med våra minnen.

När jag under 2009 började använda begreppet ”historiebruk” i Serbien, möttes jag av stark skepsis. När jag berättade att en del museer i Sverige lägger ett makt-, genus- eller ekonomiskt perspektiv på historien, sa man: ”typiskt Sverige, ni har ingen aning om vad historiebruk verkligen betyder”. Och det är kanske sant. Vi på museerna i Sverige (än så länge en rätt homogen samling medelålders svenska akademiker där jag själv ingår) har nog en rätt ”politisk korrekt” inställning till vad historiebruk verkligen innebär. I Serbien är historieanvändning alltid närvarande och jag tror att det kanske är därför många svenskar säger att ett besök i Serbien känns som att ”vara i verkligheten”. Ljubisa Rajic beskriver vidare att : ”…när minnen internaliseras på ett givet sätt blir de verksamma faktorer i vårt sätt att tolka verkligheten, en integrerad del av vår samhällssyn och vår världsåskådning och blir därmed också normgivande för våra handlingar, på gott och ont.”. Det är en viktig tid för Serbien just nu med EU-närmande, gränsproblematik mot Kosovo, reformering av stadsapparaten och ett stundande val i vår. Det är ett samhälle i förändring där gängse idéer skall omförhandlas och nya berättelser skapas.

För er som är intresserade av dessa frågor kan jag rekommendera en utställningen som pågår just nu på Färgfabriken i Stockholm.  ”I Will Never Talk About the War Again”, är curerad av den serbiska konstnären Vladan Jeremić, och tar upp personliga och kollektiva krigstrauman efter kriget på Balkan.

En framkomlig väg för att närma sig historia här har varit att introducera samtidsdokumentation som metod. Att göra en dokumentation innebär inte bara att man bygger en samling utan man kan även se det som en pedagogisk metod för att nå ut i samhället utanför museets väggar. Under ett antal konferenser har vi bjudit in etnologer som berättat om sina dokumentationsprojekt. I juni gjorde vi tillsammans med Annette Rosengren, Nordiska museet och Anna Ulfstrand, Stadsmuseet, en workshop på temat svåra personlig berättelser, inspirerat av det svenska dokumentationsprojektet Svåra saker. Vi bad deltagarna ta med sig ett problematiskt föremål, berätta för varandra, och låta den andra återberätta historien. Det blev mycket gripande berättelser som kommer att bli en utställning på Etnografiska museet i Belgrad nästa år. Samuel Thelin, Malmö museer delade också med sig av alla praktiska detaljer för att göra en Hot Spot, vilket mottogs med stor entusiasm.

Avslutningsvis. Det händer inte bara mycket på museiområdet här i Serbien. I oktober kommer dokumentärteaterföreställningen SEVEN till Kragojevac och Belgrad, konstmässan Supermarket besöker länderna på Balkan för att bjuda in konstnärsdrivna gallerier till mässan i Stockholm i februari, Stina Oscarson, radioteatern och Fredrik Lindegren, Umeå 2014 medverkar på en konferens om avpolitiseringen av kultur och om kulturhuvudstäder, Tempo dokumentärfilmsfestivalen curerar filmer för Free Zone festival i Belgrad i november(för att sedan visa filmer från Balkan på Tempo i Stockholm 2012) och Iaspis och Far Away so Close medverkar på en konferens om residensverksamhet. Läs om våra program på vår hemsida, och följ oss på facebook.

I Serbien har jag träffat fantastiska människor, sett otroliga dans- och teaterföreställningar, upplevt extraordinära kulturprojekt på märkliga platser och jag har upplevt magiska möten. Efter mer än två år i Serbien har min syn på Sverige och världen förändrats. Idag förstår jag också bättre vilken sprängkraft som finns i vår gemensamma historia. Faktiskt har min syn på en massa saker förändrats – min syn på makt, position, lojalitet, behovet av sammanhang, vänskap och kärlek.