Kjell Åke Hansson: ”Kvällstidning-fiering”?

Att skildra en epoks historia genom en person är effektivt. Det har litteraturen och filmen förstått i alla tider. Men har museerna gjort det?

Mycket har förstås hänt på de år jag kan överblicka. Som skolbarn tvingades vi in på museer som i generella tablåer skildrade digerdöden, utvandringen till Amerika eller arbetarrörelsens genombrott. Man skildrade mänskligheten, men sällan människan.

På senare år har jag besökt tematiska samtidsutställningar som är fullsmäckade med pedagogik, fakta och gestaltande design. Ändå har de känts stillastående och oengagerande, trots att de både varit påkostade och haft höga ambitioner att säga något om vårt liv och samhälle. Men de har saknat en sak: en människa som bär berättelsen.

Att bygga utställningar med utgångspunkt från en person förutsätter naturligtvis närhet i tid. Det är min själ inte lätt att hitta inidivderna bakom flintaspetsarna. Men jag har en känsla av att museivärlden totalt sett och historiskt har lagt större vikt vid kunskapen om enskilda föremål än om enskilda människor, även i relativ närtid.

På ett renodlat personmuseum står huvudpersonen givet i centrum. Och via den enskilde personen berättas en parallell historia: den om hans eller hennes samtid. Jag tror att fler museer borde lära sig av det och oftare ta utgångspunkt i de enskilda människor som på ena eller andra sättet påverkat sin samtid. Och då menar jag inte bara de mest uppenbara kungarna och konstnärerna. Och givetvis inte alltid.

Vår tid intresserar sig för individer. Både på det privata planet och i offentligheten har människors persondrag och karaktär fått en ökad betydelse. Bra eller dåligt? Förmodligen både och. Oavsett vilket måste den som vill nå ut med en generell temaberättelse förhålla sig till den saken.

Vi alla måste å andra sidan också förhålla oss till den risk för ”kvällstidning-fiering” som kan finnas när vi lyfter fram historiska eller nutida personer. Intresset för en betydande persons privata förhållanden är förstås legitimt, till en viss gräns. Oftast finns det en koppling mellan människan och hans/hennes gärning som är intressant att belysa. Men nyfikenheten på privata skandaler, skvaller och personliga förhållanden kan lätt bli större än intresset för personernas insatser och verk.

Inom ”Nätverket för personmuseer” försöker vi hålla den här frågan levande.  Jag skulle önska att även de större museerna i Sverige såg de möjligheter som finns i ett utökat samarbete med personmuseerna.

Lek till exempel med tanken att något av länsmuseerna i de norra skogslänen skulle vilja producera en utställning kring den just nu så heta debatten om Sveriges skogar. Lek med tanken att museet då väljer Astrid Lindgren som utgångspunkt, hennes förhållande till naturen och hennes skildringar av den. Lek med tanken att museet väljer att göra det tillsammans med det personmuseum och kunskapscenter som finns på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby.

Via den kända personen Astrid Lindgren skulle därmed dagens skogsbruk kunna bli en publik utställningsberättelse som effektivt och på djupet belyser kärnfrågorna - och vår nutida relation till skogen och skogens mystik.

Okej. Ni förstår vad jag menar. Och ni vet var vi finns, alla vi som jobbar på personmuseerna.

/Kjell Åke Hansson
VD för det kommunala kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby och en av de ledande i Nätverket för personmuseer inom Riksförbundet Sveriges museer.  Han bloggar i vanliga fall på sin egen arbetsblogg.

Foto: Emma Jansson