Lars Amréus: Nordisk samverkan

Idag stafettbloggar jag från Julita gård, som är en del av Nordiska museet. Här har vi samlats i ett nätverk av chefer och biträdande chefer för nordiska historiska museer. Från Sverige deltar Christina Mattson och Sofia Strandvik från Nordiska museet samt undertecknad från Statens historiska museer. Museichefer från Danmark, Norge och Island är representerade, liksom chefer från de självstyrande områdena: Färöarna, Grönland och Åland.

Mötet är ett tillfälle att träffas och stämma av aktuella frågor, allt ifrån det övergripande kultur- och museipolitiska läget till mer konkreta utmaningar på de enskilda museerna. Det finns möjlighet att ta och ge konstruktiva synpunkter och råd till kollegor, och det ger också tillfälle att fördjupa samtalet kring olika tematiska områden. I år är ett huvudtema för mötet ”Levande landskap och kulturarv”, vilket är väl valt med tanke på att Sveriges lantbruksmuseum i Julita är, med stora samlingar av bl.a. biologiskt kulturarv, är platsen för mötet.

I våra respektive länder delar vi många grundläggande utgångspunkter för museiverksamhet, men det finns också betydande skillnader. Visste du till exempel att man i Danmark har en museilag som innehåller en bestämmelse om att museichefer för statsbidragsberättigade museer måste vara utbildade i museiämnen?

Även inom Riksförbundet bygger vi upp ett mer omfattande och mer strategiskt nordiskt samarbete. Samverkan mellan de olika förbundens ansvariga tjänstemän ha stärkts och för ett par veckor sedan träffades styrelserna för museiförbunden i Norge, Danmark och Sverige för att diskutera samverkan. Det var givande överläggningar, som bland annat resulterade i en samsyn om att det är angeläget att gemensamt lyfta frågan om museernas roll i samhället mot bakgrund av en samhällsutveckling med ökade inslag av extremism, intolerans och missbruk av kulturarvet.

Våra nordiska länder är små i ett större europeiskt och globalt perspektiv. Vi delar många liknande erfarenheter och utmaningar och det finns anledning att dela och bryta dessa mot varandra. Kanske kan vi också på sikt också utveckla ett mer strategiskt samarbete kring EU-arbetet? En sådan utveckling skulle kunna gynna våra möjligheter att få genomslag för olika frågor.

På den i övrigt ganska ljusa nordiska museisamverkanshimlen finns dock ett orosmoln. Håller vi på att tappa Finland (undantaget förstås det svenskspråkiga och självstyrande Åland)? Mitt intryck är att bruket av ”skandinaviska” i det nordiska samarbetet innebär ett allt större hinder för många finländare att delta, och få av de jag talat med är beredda att släppa mötesspråket ”skandinaviska” för att säkerställa en fortsatt finsk medverkan i det nordiska museisamarbetet.

/Lars Amréus, ordförande i Riksförbundet Sveriges museer och chef vid Statens Historiska museer.