Lars Einarsson: Berättelsens betydelse

Vid återkommande tillfällen har jag funderat över mitt intresse för kulturhistoria. I synnerhet eftersom många människor jag träffat, oavsett ålder, socialgrupp och yrke, vittnat om hur mördande tråkigt historieämnet var under skoltiden. En lärare katederundervisade och mässade om kungar och årtal, får man ofta höra. Årtal och kungar, tänker jag, det som är så spännande. Inte i sig, utan för att de är utmärkta köttkrokar att hänga upp det tyngre, historiska skeendet på. Fasta referenser som skapar ett sammanhang för förståelse av bredare perspektiv.

Även om mina föräldrar båda var lärare, hörde museibesök inte till vardagen. Däremot inser jag att de förstod att kunskap var viktig i sig. Även det i stunden till synes oviktiga, kunde ha en betydelse i ett annat sammanhang vid en annan tidpunkt. Det är ett faktum som jag till fullo har insett ju längre åren har gått. Kanske kan man kalla det för viljan till bildning, ett ord som tyvärr felaktigt ofta förknippas med snobbism. Ellen Key kunde inte ha sagt det bättre: ”Bildning är vad du kommer ihåg, när du har glömt bort allt du lärt dig”.  Ett vetande som skapar sammanhang i tillvaron.

Allt sedan barnsben har jag älskat berättelsen och berättandet. Och det är berättandet som jag tror är grunden för mitt intresse för kulturhistoria. Föräldrar, släktingar, lärare, vänner och bekantskaper har fyllt mitt liv med berättelser om människor och miljöer som jag varken sett eller upplevt, men som ändå är hur tydliga som helst inuti mitt huvud. Hur kan det vara så? Som jag ser det är det berättelsen som lägger grunden för upplevelsen av framtiden. Den skapar en förförståelse som på gott och ont genom tiderna, lagt grunden för hur vi bemöter vår samtid och våra medmänniskor. Det är i berättelsen, som ett resultat av tolkningen av vår omvärld, som nyckeln till upplevelse och insikt ligger.

I min strävan att ytterligare försöka förstå vikten av berättelsen, framträder en person tydligare än alla andra. Min farmor. En småbrukarhustru i Kils socken, med rötterna i de värmländska finnbygderna. Hennes berättelser om personer, platser och händelser har gjort de allra största intrycken på mig. Varför? Därför att hon ägde de egenskaper som är grundläggande förutsättningar för berättelsens betydelse; Närheten och den fysiska kopplingen till platsen, människorna och händelserna. Platskontunuitet skapar berättelser som överförs från generation till generation. Närheten i tid är den andra förutsättningen. Möjligheten till ett möte mellan sändare och mottagare. Möjligheten för barnen att i det personliga mötet träffa de äldre generationerna för att höra berättelserna.

Hur kommer berättelsen att påverkas i det moderna samhället där urbaniseringen ökar de fysiska avstånden mellan generationerna och det tidsmässiga avståndet mellan generationerna inte längre är tjugo år utan trettio? Ett är säkert, demografi och migration är faktorer som i grunden kommer att förändra vår kulturhistoria.

Lars Einarsson/2012-09-21