Louise Andersson: Committa till community

Jag sitter mitt i ett av mina communities. Det är söndag eftermiddag. Nån tecknar serier, några läser, desto fler diskuterar, samtalar, många sitter vid sina laptops som jag, försjunkna i skrivande, chattande, läsande, spelande med andra. Vänner kommer förbi, växlar några ord. Jag känner mig hemma, jag hör till.

Flera av de aspekter som brukar sägas känneteckna ett community finns med här. Vi interagerar med varandra, vi relaterar till ett gemensamt geografiskt område och vi delar några avgörande värderingar kring våra gemensamma förutsättningar. Så klart kan man både omfamna och distansera sig till ett community som man uppfattas tillhöra. Från communities som jag tillhör/t bär jag även med mig flera starka erfarenheter som handlar om hur man tar hand om varandra på sätt som sträcker sig utöver den förväntade sfären av familj och nära vänner just för att man solidariserar sig med sitt community. Hur man exempelvis ordnar med skjuts åt personer till olika sammankomster, stöttar näringsverksamheter som gynnar de gemensamma värdena och behoven samt hur man bidrar till varandras välmående och ibland till och med till varandras överlevnad.

Många museer och utställningsproducenter vill interagera med communities i närområdet och/eller med personer och grupper som är direkt berörda av museets verksamhet (läs gärna även Maria Janséns bloggpost ). Interaktionen kan ha olika ambitionsnivå med allt från att arbeta med referensgrupper till att låta communities vara initiativtagare och agendasättare. Jag uppskattar verkligen det arbetet – viljan att uppnå relevans, att ge plats till inflytande för fler och bereda utrymme för fler röster att höras i det offentliga samtalet och rummet.

Min uppfattning är att kulturinstitutioner som vill arbeta med communities står inför ett arbete med stor potential för att uppnå större inflytande, högre delaktighet och relevans i offentliga kulturverksamheter. Jag kan även se några olika dilemman. Många är de ”minoritetsrepresentanter” som kan uppge att man blivit använda för att ge en kulturinstitution cred eller har fått fungera som alibi för verksamheten, inte minst om det är relaterat till perspektiv och erfarenheter som kring kön, sexualitet, etnicitet och funktionalitet. Kulturinstitutionen har då inte velat bli påverkad på sätt som stärker communitymedlemmars möjligheter eller som medverkar till att de frågeställningar som är av hög relevans för gruppen för större genomslag eller betydelse i institutionens kärn/basverksamhet. Det ser helt enkelt bara bra ut för institutionen men gör mindre skillnad för ett marginaliserat community.

Det andra stora dilemmat som jag ser är att när man talar om communitybaserat arbete eller community art utgår ifrån att det bara är ”de där andra” som befinner sig i communities. Jag minns när jag jobbade på Dunkers Kulturhus i Helsingborg och en konstnärsgrupp ville komma i kontakt med olika närbelägna communities. Med tanke på interaktion, gemensamma värderingar och förutsättningar borde medlemmarna i Helsingborgs Yacht Club eller i Rotary ligga nära till hands, båda är grannar till kulturhuset. Det var dock inte dessa typer av grupper som konstnärerna hade tänkt sig att samarbeta med, och det är inte unikt för den här konstnärsgruppen. Ofta talar man uteslutande om communities när det gäller grupper och personer som på olika sätt ses som have-nots: med knappa ekonomiska tillgångar, låg utbildningsnivå och med färre möjligheter och privilegier, ibland även uttalat diskriminerade. Det är missvisande. Att använda communitybegreppet på det sättet osynliggör tolkningsföreträden och normpositioner. Det ”sminkar över” maktrelationer och resursmässiga förutsättningar i samhället.

För att arbeta communitybaserat behöver kulturinstitionen ha ett långvarigt och relationsbyggande engagemang i sitt närsamhälle. Då vet man vilka man kan kontakta eller vem man blir kontaktad av, hur de inbördes relationerna ser ut och kan navigera och bidra på trovärdiga sätt.

Några som över tid har arbetat communitybaserat är Brooklyn Historical Society och i december kommer Deborah Schwartz, president, till Intensivdagarna i Visby för att berätta om bland annat deras Public Perspectives Exhibition Series där enskilda personer, nätverk och non-profit organisationer har möjlighet att delta med egeninitierade utställningsprojekt. De jobbar också med Ex Lab, en verksamhet där high schoolstudenter genomför utställningssatsningar med researchmoment, urval och textarbete i samarbete med experter och curatorer. Missa inte det!

Idag ska jag själv undersöka gränssnitt i professionella communities inom bild och formområdet på Agenda 2016, KRO & KIFs branschdagar där Riksutställningar är en av samarbetsparterna.

/Louise Andersson, rådgivare med inriktning på kulturpolitik och samtidskonst, Riksutställningar. Twitter: lucyoffcourse