Jag hör ofta om museer och konsthallar som har flashiga internationella advisory boards, men hur många har local advisory boards? Eller som Joanna Sandell kallade det igår på Agenda 2016: Ett lokalt insynsråd?

Joanna Sandell är chef för Botkyrka Konsthall som också driver Botkyrka Residence, ett kontextbaserat ateljéprogram där man arbetar med ett lokalt insynsråd. Programmet ger förutsättningar för konst i det offentliga rummet som är svår att genomföra om man inte engagerar sig i platsen över tid. Med programmet vill de skapa goda förutsättningar för både konstnärlig frihet och lokal delaktighet.

StafettbloggPå branschdagarna för bild och formområdet diskuterades bland annat nedskärningarna på kulturområdet i Europa, exempelvis i Holland. I samband med det berättade Joanna att insynsrådet, utöver att svara mot konstnärliga och demokratiska syften, är viktigt för att ha en stark förankring i samhället även om/när ekonomin blir knappare. Jag uppfattade det som att hennes poäng var att förankringen bidrar till en långsiktighet för verksamheten. Ett resultat av rådet blir att personer utanför organisationen är väl insatt i dess verksamhet, ser dess effekter och kan verka för dess förutsättningar. Botkyrka konsthall bedriver ett arbete som är inspirerande på så många sätt och jag följer utvecklingen av ateljéprogrammet med spänning!

I senaste numret av magasinet Filter ägnar man en artikel åt filmvärldens arbetsmetod med testpubliker och frågar sig om metoden, särskilt i en svensk kontext, förtjänar sitt dåliga rykte av utslätande marknadsanpassning. Ruben Östlund berättar till exempel att han visar sina filmer för testpublik mest för sin egen skull – för att bli nöjd med filmen och själv ha kontroll över och kunna stå för resultatet.

Under mina yrkesår i utställningssektorn har jag mycket sällan hört talas om eller själv varit med om testningar av utställningar innan vernissage. Hur kommer det sig att vi ägnar eoner av tid, engagemang och ekonomiska resurser åt utställningsproduktion utan att seriöst vilja förhålla oss till hur resultatet fungerar i mötet med sin publik? Man arbetar med testpubliker i både film och teater. Kanske kan vi lära oss nåt av dem? Av deras arbetssätt likväl som deras positiva och negativa erfarenheter?

I utställningen Resan fram och tillbaka är målgruppen barn och i produktionen av utställningen var en barngrupp aktiv. Inte som testpublik egentligen utan som rådgivare kring både barnkunskap och begreppsanvändning liksom konstnärliga och praktiska lösningar. Under produktionstiden kunde barn, föräldrar och andra anhöriga, kollegor och intresserade följa arbetet på en blog, väl värd ett besök om du är intresserad av att arbeta på liknande sätt.

/Louise Andersson, rådgivare med inriktning på kulturpolitik och samtidskonst, Riksutställningar. Twitter: lucyoffcourse