Niklas Cserhalmi: Ingen yttrandefrihet är lagom stor

Det finns ingen yttrandefrihet som är lagom stor

Jag vill börja med att citera Hans Kindgren på Bohusläns museum som i ett samtal för inte så länge sedan konstaterade att vi måste förstå att det inte finns någon lagom stor yttrandefrihet. Denna kloka betraktelse är en bra utgångspunkt för ett resonemang om yttrandefrihet, som de facto är en grundförutsättning för demokratiska välfärdssamhällen, men som stundtals är väldigt besvärlig att försvara. I tankens förlängning finns en insikt om att yttrandefrihet kommer med ett pris.

De gånger som det riktigt hettar till i debatten är när värderingar som var för sig gynnar ett demokratiskt samhälle hamnar i direkt konflikt med varandra. Som museichef på Arbetets museum, där EWK-museet Centrum för politisk illustrationskonst är en del, väljer jag att återvända till ur-scenen inom det ständigt aktuella fältet satirteckningar för exempel.

I september 2005 publicerade Jyllands-Posten tolv bilder av profeten Muhammed. Ambassadörer från elva muslimska länder försökte någon månad senare få audiens hos Danmarks statsminister för att uttrycka sin besvikelse över hur islam förknippades med kvinnoförtryck, terrorism och våld. I efterspelen publicerade Lars Vilks sin rondellhund i Nerikes-Allehanda och lever sedan dess under dödshot. I januari 2015 dödades satirtecknare på tidningen Charlie Hebdo efter att upprepade gånger publicerat bilder av profeten. Värderingen Yttrandefrihet står här i skarp konflikt till värderingen Respekt för människors olika religioner. Hur ska vi hantera dessa och alla andra konflikter där yttrandefrihet hamnar på kollisionskurs med värderingar som rör alla människors lika värde? Det är viktigt att vi börjar med att konstatera att vi måste låta detta vara en svår fråga i meningen att vi bara kan resonera om rätt och fel, men att vi aldrig kommer att finna det enkla och rätta svaret. Det finns med andra ord ingen lagom stor yttrandefrihet.

Jag tror att lösningen är att tänka att vi har olika roller att spela i dramat, att varje roll är viktig och om vi spelar dem väl så leder det till situationer som gynnar våra samhällen. Som jag ser det finns det tre grundroller: Provokatören som undersöker var gränserna går för yttrandefriheten, som slaktar heliga kor och som försöker röra samhället i en för denne önskvärd riktning. Moderatorn eller samtaledaren som fokuserar på att inlägg som görs i debatten idag ska gynna samtalsklimatet imorgon. Och till sist den konservativa som har som syfte att behålla och därför strider för rådande värderingar och ideal.

Går dessa tankar att applicera på alla situationer? Tyvärr inte. När konservativa använder automatkarbiner mot provokatörer med tecknarstift så är de respektive målbilderna så väsensskilda att vi inte kan prata om en delad världsbild. En sådan attack sker inte med tanke på ett gemensamt samhälles bästa. Det är snarare en krock mellan skilda system och ska hanteras som de avskyvärda brott de är. Men det inom-samhälleliga samtalet måste trots det fortsätta. Det är bara i svåra och utvecklande samtal och diskussion med varandra som vi skapar en bättre framtid.

Den som förtjänar den största respekten i rollbesättningen är förstås den som sätter sitt liv eller sina livsförutsättningar på spel. Men för att det långsiktiga samtalsklimatet ska fortsätta vara resultatorienterat och gynna alla människors lika värde är det lika viktigt att det finns pålästa och kunniga aktörer som tar ansvar för det långsiktigt progressiva samtalsklimatet, som fokuserar på att idéer står mot idéer, inte mot automatkarbiner. Som gör inlägg i debatten idag som gynnar samtalsklimatet imorgon. Det är denna roll som Arbetets museum genom EWK-museet Centrum för politisk illustrationskonst har tagit.

Vi är i färd med att skapa en mötesplats där fokus ligger på hur satir och politiska teckningar kan användas som underlag för utvecklande samtal. Vi ställer exempelvis frågor om hur yttrandefrihetens rättigheter också hänger ihop med skyldigheter. Det kan röra professionella satirtecknare likväl som ungdomars normer på nätet. En fråga vi skulle vilja få hjälp med att fundera kring rör vuxenskap. Det är självklart så att vi bara kan vara vuxna i ett samhälle med yttrandefrihet, där vi själva bestämmer vad vi säger och vilka vi lyssnar till. Ett samhälle som förnekar sina medborgare det förtroendet, förnekar dem även möjligheten att vara vuxna. En utmanande fråga i relation till det kan vara om vuxenskap, där man värnar sina rättigheter och erkänner sina skyldigheter, också är en förutsättning för långsiktig yttrandefrihet.

/Niklas Cserhalmi, museichef Arbetets museum

 

Arbetets museums intendent Carina Milde utvecklar i nästa inlägg hur EWK-museet Centrum för politisk illustrationskonst jobbar med yttrandefrihet som metod för en kritiskt granskande bildanalys.