Kulturarv och svenska värderingar – från mossig bakgård till politisk frontlinje

Det kom plötsligt men nu i efterhand är det förstås mycket logiskt. Politiska grupper strider högljutt om tolkningsföreträde till kulturarvet och det som nu kallas svenska värderingar. Inom nationalistisk retorik har olikheter inom kultur och kulturarv ersatt etnicitet och ursprung som förklaringsmodell till samhälleliga konflikter. I alternativa kretsar har tvärtom rasifieringsteorier kommit att komplettera kultur som förklaringsmodell, men trots det måste det fortfarande sägas att kulturförklaringsmodellerna fortfarande dominerar. I denna strid om kulturarvet och identitet behövs offentliga mötesplatser mer än någonsin. Men visionen om museerna som öppna och inbjudande mötesplatser för samtal hotas av båda dessa grupper. Jag hoppas att höstens kommande kulturarvsproposition och kulturministerns vision om Kultur för ett Sverige som håller ihop blir en reaktion på detta och att propositionen ger museerna både mod och stöd att vara de mötesplatser för breda samtal om kultur och identitet som ett öppet samhälle behöver. Men hur ska museerna våga sig ut i detta frontlinjens fält fullt av minor och fallgropar?

I museisektorn är det många av oss som vill vara världsförbättrare. Vi menar att vi med en gedigen kunskap om kulturarv kan och ska vara med och i det lilla och vardagliga förändra världen i en för oss önskvärd riktning. Vår idé och vision för museisverige är att vi ska vara mötesplatser där aktörer från alla delar av samhället deltar i svåra men konstruktiva samtal om identitet, normer och traditioner utifrån utställningar och program som bottnar i gedigen kunskap om kulturarv.

För att vara fungerande mötesplatser som motverkar polarisering måste majoriteten av medborgarna vara och känna sig välkomna till museerna. Museerna måste då vara toleranta, trovärdiga och öppna i alla riktningar och för samtliga grupper. Alla måste veta att de blir sedda och lyssnade på om vi ska skapa reell delaktighet och tolerant inkludering. Vågar vi bli sådana mötesplatser – vad skräms vi av?

 

Polarisering

Donald Trump, Brexit och Nationella Fronten manifesterar ett utbrett missnöje hos stora grupper av västerländska medborgare. I Sverige är likaså stora grupper medborgare mycket missbelåtna, trots att både arbetslöshet och statsskuld sjunker medan reallönerna stiger. Den tankefigur som bäst förklarar läget är den så kallade GAL-TAN skalan som lodrätt läggs ovanpå den traditionella vänster-högerskalan i politiken. GAL är förkortningen för Grön, Alternativ, Liberal, medan TAN är Tradition, Auktoritär, Nationalist. De missbelåtna reagerar på att riktningen i västerländsk politik under lång tid missgynnat de värden som kopplas till den nedre delen av skalan, till TAN.

I den andra änden av den lodräta skalan finns de som är lika frustrerade av att de värden som kopplas till GAL inte omedelbart omfamnas av alla. På denna sida definierar vi oss som världsförbättrare. Från utsidan är det inte ovanligt att benämna oss med mindre smickrande termer.

Det pågår en strid mellan ytterligheterna om den politiska majoriteten i mitten, som vanligt är det de många människorna i centrum som avgör åt vilket håll utvecklingen ska gå. Det är dem som museerna ska vara en angelägen, välkomnande och attraktiv mötesplats för. Museisverige är inte positionerat på vänster-högerskalan. Men jag vill bestämt hävda att vi är, och ska fortsätta att vara, positionerade på den övre delen av GAL-TAN skalan, oberoende av vilka partier som sitter i regering. Kan vi utifrån en sådan position vara en trovärdig arena för samtal?

 

Vision om mötesplats

Visionen om museer som öppna mötesplatser där alla känner sig välkomna hotas från båda ytterlighetsgrupperna på GAL-TAN axeln. Det är enkelt att se hotet från den nedre auktoritära och nationalistiska delen. Den gruppen vill förstås inte att vi som samhälle ska hitta ett tonläge där vi kan föra utvecklande och resultatorienterade samtal om kulturarv som verktyg för alla människors lika värde. Sådana samtal hotar de idéer som nationalisterna eftersträvar. Men hotas inte också visionen från den motsatta sidan?

Det Sverige och västvärlden allra mest behöver idag är ett samtalsklimat som ger oss alla mod att ta plats i utvecklande debatt om hur vi motverkar exempelvis polarisering och främlingsfientlighet genom att utveckla demokrati och delaktighet. Ett sådant samtalsklimat måste vara tillåtande och gynna det sökande och resultatorienterade. Är det så idag? Jag vill snarare hävda att vi på den övre delen av GAL-skalan är invecklade i ett komplicerat pågående drama där vi mest pratar med varandra i syfte att visa att vi behärskar teorierna och förkortningarna. Ger det resultat? Det vill säga skapar det mötesplatser som gynnar en utveckling mot demokrati, tolerans och alla människors lika värde?


En kulturarvsproposition som ger oss mod

Jag har inte alla svar på frågan hur vi skapar trovärdiga mötesplatser där alla känner sig välkomna och kan delta i utvecklande samtal. Men jag vet att vi inte kan fortsätta att isolera oss i ett alltmer exkluderande språk där vi mest träter om formuleringar kring kulturell appropriering, rasifiering och identitetspolitik. Vilka lockas av sådana mötesplatser? Jag hoppas däremot att kulturarvspropositionen där Kultur för ett Sverige som håller ihop står i centrum har några av svaren.

Jag hoppas att museisektorn av kulturarvpropositionen får uppmaningen att delta i svåra samtal om det flerspåriga, spretiga och mångröstade kulturarvet och om de nya identiteter och tillhörigheter det kan skapa. Jag vill få uppmaningen att bygga mötesplatser som ger förutsättningar för många människor att tolka och förstå kulturarv och delta i samtal om ett problematiserat historiebruk. Jag vill att det tydligt framgår att museerna ska nå utanför storstad och medelklass. Jag vill ha uppmaningen att också de missbelåtna ska ges plats i, och på så vis nås av samtalet.

En av de viktigaste uppmaningarna rör mod, vi måste våga göra misstag. Det kommer vi att göra för när kulturarv gått från en förvisson angelägen men också både mysig och lite mossig bakgård till politisk frontlinje så finns det massor av minor. Museisektorn måste hitta ett samtalsklimat och ett tonläge där vi kan föra svåra men konstruktiva diskussioner. Och verktyg att skydda oss själva från angrepp från båda ytterlighetsgrupperna på GAL-TAN-skalan. Jag hoppas att kulturarvspropositionen bidrar till att starta dessa processer.

 

/Niklas Cserhalmi, museidirektör Arbetets museum

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på RIKSFÖRBUNDET SVERIGES MUSEER, orgnr. 802427-6795 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.