Varför behövs egentligen ett museum över Astrid Lindgren?

Denna författare som fortfarande - nu tio år efter sin död – ständigt ändå görs aktuell genom nya storsäljande bokutgåvor, dataspel, pussel, teateruppsättningar, långfilmer och en kommersiellt framgångsrik temapark?

Svaret är enkelt. Astrid Lindgrens samlade gärning går långt utöver de enskilda verkens betydelse. Den gärningen måste bevaras och levandegöras  på ett oberoende sätt.

StafettbloggMen, lugn nu. Det här ska inte bli ett inlägg i eget intresse. Istället vill jag lyfta fram Astrid Lindgren som ett exempel på hur en enskild persons levnadsöde kan bidra till att gestalta stora delar av vårt samhälles historia.

Astrid Lindgrens Näs har vi faktiskt valt att inte betrakta Astrid Lindgren som en historisk person, eller ens som en avliden författare. Så länge någon vill läsa henne så lever hon ju.

Istället gör vi henne nutida, genom att låta nutidens konstnärer, författare och andra aktörer förhålla sig till hennes gärning och idévärld. Att ta in fria konstnärer i gestaltningen av olika berättelser tror jag är bland det viktigaste ett museum idag kan göra, oavsett inriktning i övrigt.

Risken är förstås stor att hållningen till betydelsefulla personer från det förflutna blir en smula devot och underdånig. Ett Astrid Lindgren-museum, till exempel, förväntas bland annat vara en sorts kultplats dit beundrare vallfärdar. Men sådan får inriktningen aldrig bli!

Ty oavsett om vi på personmuseerna berättar om Jussi Björling, Astrid Lindgren, Zarah Leander, Tage Erlander, ABBA eller Zlatan (ett sådant museum kommer, var så säkra!), så måste vi vara beredda att problematisera, diskutera  och kommentera. Där kan nutida konstnärer bli våra bundsförvanter, i ett läge när vi själva blivit förblindade av kärlek till den person vi studerat så länge.

På ett vis vore det enklare – och kanske också mer utmanande – att driva ett museum över Quisling eller Breivik, för att ta två norska exempel på avskyvärda personer. Det senare är förstås provocerande i överkant, men i grunden menar jag: det onda är lättare att placera på museum än det goda.

Det onda kan problematiseras, diskuteras, gestaltas med starka känslor, flyttas in i en nutida och samhällelig kontext. Men det goda kan nästan bara beundras.

Riksförbundet Sveriges Museer har numera en ”underavdelning” för just personmuseer. Antalet personmuseer tycks öka i landet; inte så konstigt kanske i dessa facebooktider, när vi mer och mer tar del av varandras livsöden och där enskilda människors karaktärsdrag tycks betyda mer än deras idéer.

Inom bokbranschen märks detta mer än på museerna. Biografier och romaner om verkliga människoöden flödar över oss i en strid ström. Kanske borde även museerna överlag fundera mer på att ”personifiera” nya utställningar? Till riskerna och möjligheterna med det återkommer jag i mitt nästa inlägg.

/Kjell Åke Hansson
VD för det kommunala kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby och en av de ledande i Nätverket för personmuseer inom Riksförbundet Sveriges museer.  Han bloggar i vanliga fall på sin egen arbetsblogg.

Foto: Emma Jansson

 

 

 

 

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på RIKSFÖRBUNDET SVERIGES MUSEER, orgnr. 802427-6795 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.