Philip Johnsson: Roller på museet och i politiken

Alla har vi våra roller och vi skiftar lätt mellan dem, privat och professionellt. Jag har funderat en del över rollerna i ett demokratiskt samhälle. Vad förväntas av mig som ordförande i styrelsen för Värmlands museum?
Armslängds avstånd är ett populärt begrepp i kultursektorn. Politiker ska hållas på lite avstånd från verksamheten. Inte ens en ordförande ska lägga sig i. Dels säger det något självklart, det finns yrkeskunskaper som inte en styrelseordförande kan - eller ens bör - ha. Men dels är det helt fel. Självklart har styrelsen ansvar för det som sker på ett museum.

När jag har chansen säger jag alltid: Det handlar om roller.
Styrelsen utser en chef som ska  sköta det operativa, dagliga beslutsfattande inklusive personalfrågor och utställningsval.
En styrelse ska kontrollera verksamheten, särskilt ekonomin. Man kan som styrelseledamot aldrig säga: jag visste inte. Det är bara att fråga. Och till sin hjälp har man revisorerna.
En styrelse ska lika självklart staka ut kursen. Ständigt hålla reda på uppdraget och vara delaktig i rörelsen framåt. Ständigt, ständigt föra detta samtal inom och utanför museet.
För ordföranden gäller också att ha ett tätt samtal med verkställande ledningen, att alltid ställa upp för samtal när det kärvar.

Rollerna är rätt klara. Min erfarenhet är dock att styrelser lätt kan bli bara ”mysiga”. Eller bara bli kontrollerande. Inte sällan missar man den strategiska framtidsdiskussionen med uppdraget för ögonen. En iakttagelse är att det ofta tar väldigt lång tid att förändra något.

Det finns betydligt fler roller som berör ett museum. Varje medborgare i en demokrati  är välkommen att delta i samtalet. De politiska partierna, nya eller gamla, ska kanalisera folks uppfattningar och sedan i allmänna val ge vägvisning åt vilket håll vi ska gå. Människor med förtroende hos andra människor får uppdrag att driva den dagliga politiken t ex i en museistyrelse.
Men här håller det på att krackelera. Misstro mot politiken. Allt färre vill ta på sig uppdrag. När det krisar som i Grekland och Italien är det ”opolitiska” experter som tar över regeringsmakten. Snart skriker väl folket på gatan efter någon stark man och då är inte stöveltrampen långt borta.

De demokratiska rollerna fungerar inte längre. Det verkar vara för långsamt och för lite beslutskraft.  Demokratin behöver utvecklas. Men var förs detta samtal? Kanske är detta en roll för museerna som sitter på kunskapen om de långa perspektiven?

/Philip Johnsson, ordförande Värmlands museum och vice ordförande i Riksförbundet Sveriges museer