Ted Hesselbom: Museer suger!

Många som jobbar på museer tror att de har något att lära alla andra människor. De tror till och med att det är deras uppdrag. Jag uppfattar det som ett typiskt branschbeteende liknande det jag sett i andra branscher där det tyvärr också finns mycket av vi och dom. Detta har jag funderat mycket på sedan jag blev styrelseledamot i FormMuseets Vänner 1997 och styrelseledamot i Statens museer för Världskultur 2006 samt de senaste fem åren som museichef på Röhsska museet. Jag hittar inte i några regleringsbrev eller liknande uppdragsbeskrivningar som säger att museer ska lära ut något. Jag har frågat kulturministern vid en prisutnämningslunch, generaldirektören för Statens Kulturråd när han satt i en paneldebatt i Visby under Almedalsveckan 2011 och kulturnämndens ordförande i min stad när vi var på samma rundtur i Göteborgs Romska kultursfär. Jag frågade dem om de menar att vi som jobbar på museer har ett uppdrag att lära ut? Min tolkning är att alla tre har bekräftat att det inte är vårt uppdrag.

Om vi nu inte ska lära ut? Vad ska vi då göra? Ska vi underhålla? Kanske är det både och, eller är det varken eller?

Den 24 december 2011 besökte jag Uffizierna i Florens. Vi var där i sex timmar, mitt livs kärlek och jag. Vi gick omkring och bekräftades. Vi fick gång på gång bekräftelser på att vi kan vår konsthistoria. Att vi kan se vilka olika stilepoker de olika verken tillhör i rum efter rum. De flesta andra som var där, det var några hundratal, gjorde troligtvis något liknande. Vi var alla rimligt välutbildade, vi var många och vi var besökare i en urtypisk kulturturistisk institution i nutidens Europa. Vi var minst lika intresserade av själva byggnaden och hittade hela tiden stilförändringar i byggnaden och spår av olika tider. Vi hade ett givande samtal om hur det egentligen ligger till med det ena eller andra i byggnaden och Uffizierna som fenomen. Vi tog med oss samtalet till vår långa semesterlunch med vin och Iphone för att kunna googla fram information om familjen Medici, Florens och museet vi nyss besökte. Uffizi betyder kontor (jämför med engelskans office) och är ett av de första museerna i världen. Det är ett magasin med en privat samling som öppnades upp för allmänheten. Det var familjen Medicis samling. Man kan troligtvis påstå att det fortfarande är ett av de mest besökta museerna i världen.

När jag besökte Florens som tonåring hade jag inte tillräcklig utbildning och kunskap för att kunna uppskatta Uffizi.

Om jag som museichef gillar det mesta som vi gör på Röhsska museet, är det bra? Om vi som jobbar på museet tillsammans tycker att allt vi gör är bra, har vi då lyckats?

De flesta av oss är hetero och de flesta tycker det är lika bra att vara homo. De flesta av oss är etniskt svenska och de flesta av oss tycker att det är lika bra att ha en annan etnisk tillhörighet. Majoriteten av oss på museet är svenskar, mellan 35-65 år, storstadsboende och högutbildade, vi tycker att alla andra är lika bra. Vår målgrupp är alla! – Alla dom andra också!

Om jag bara gillar några av våra utställningar har vi kanske lyckats med att nå dom andra också?

Ted Hesselbom,
Museichef Röhsska museet